Stilfullt iscensatt

Musikvalet är mer än bara en tidsmarkör, det är också ett sätt att vidga kammardramat till något mer allmängiltigt: låttitelns tredje sten från solen syftar naturligtvis på jordklotet. Bertolucci hade lika gärna kunnat använda den musikaliskt liknande Hendrixlåten And the gods made love: det är med vördnaden inför gudagivna konstverk han ser på sina tre huvudrollsinnehavares nakna kroppar.Dreamers är både Bertoluccis högst personliga berättelse om det mytomspunna året 1968, ett år som snarast är en symbol, och en berättelse om hur en ung oskuldsfull amerikan snärjs av det gamla Europa.Filmens berättare, utbytesstudenten Matthew (Michael Pitt), suger i sig allt han kan av filmhistoria på Pariscinemateket samtidigt som studentupproret börjar anas. Tillsammans med de mycket udda tvillingarna Theo (Louis Garrel) och Isabella (Eva Green) andas, lever och utforskar han filmklassiker och sex med samma iver.Vad Bertolucci vill ha sagt efter filmens rent förtrollande öppning är tämligen oklart. Det börjar och slutar på gatan under den parisiska revoltvåren men någonstans på vägen mot slutbildens brinnande kravallgator förlorar sig Bertolucci i ett alltför djupt skådande i både sin egen och de unga skådespelarnas navlar.Hela tiden är det mycket stilfullt iscensatt; filmbesatthet är inte bara ett av filmens teman utan också det angreppssätt Bertolucci använder sig av. Han och hans fotograf Fabio Cianchetti utnyttjar den rörliga bildens alla möjligheter att berätta något mer än repliker och handlingar säger; se bara på scenen där trion sitter i skumbadet, röker marijuana, grälar om Vietnam och pratar om filmaren som en smygtittare och se på hur de byter identitet med varandra i sina spegelbilder.Bertolucci väver in svartvita filmcitat i sin berättelse och låter musiken kommentera bilderna, ibland ett steg före, som med Janis Joplins I need a man to love, ibland som en bekräftelse på det man ser, som med Doors The spy.Som Film är Dreamers närapå fulländad, som berättelse haltar den desto mer. De schabloner som Bertolucci låter trion falla in i (som att halsa Jack Daniels) får passera som tecken på deras besatthet av filmklichéer, men den myckna nakenheten som är filmens främsta försäljningsargument fungerar dåligt som metafor. I stället för att klä av berättelsen blir nakenheten en extra hud som skymmer det Bertolucci antagligen vill åt.Se betyget som en kompromiss mellan två och fyra.