Steve Winwood visar inga ålderskrämpor

Det är snart 20 år sen Steve Winwood var en stadig gäst på MTV och låg på topplistorna med popsoullåtar som Roll with it. Men han är långt ifrån bortglömd. Bara under juli har Winwood och hans femmannaband 25 spelningar över hela Europa.Mest förknippas Winwood förstås med gruppen Traffic, som startade som ett psykedeliskt popband men med tiden utvecklade ett alldeles eget sound: med afrofunk, blues och soul som främsta byggstenar.Och det är i den fåran Winwood fortfarande plöjer. Senaste plattan About time är fylld med afroinspirerade gitarrfigurer, massor av rytmer och Winwoods karaktäristiska, själfulla röst.Inte alls så mossigtPå rullande stenar växer som bekant ingen mossa och Winwood känns inte heller det minsta mossig denna tisdagskväll på Berns. Merparten av låtarna kommer just från About time, men Winwood är ingen snobb, som struntar i publikens förväntningar utan bjuder till allmänt jubel på en del från 60- och 70-talen också.Det fungerar fint, eftersom sättningen är identisk med den Traffic hade: hammondorgel, gitarr, trummor, congas och en multiinstrumentalist som spelar saxofoner, flöjter och percussion.Mindre kul att lyssna påDet är en generös och varm konsert. Musiken är ganska lös i konturerna. Bandet bygger upp en grundsväng i varje låt och sen ges rika tillfällen att sträcka ut för de enskilda musikanterna. Visst, ibland slår det nästan över i musikermusik, rolig att spela, mindre kul att lyssna på, men oftast är det medryckande och spännande.Winwood sjunger fortfarande oförskämt bra. En brittisk musikjournalist utnämnde honom en gång till "Englands vitaste neger" och det blir man påmind om i låt efter låt. Winwood håller sig för det mesta till hammondorgeln, men i 80-talshiten Back in the high life again kompar sig Winwood på mandolin och någon gång drar han på sig en Fendergura.Kokpunkt under konsertenSin egen signatur Dear Mr Fantasy kommer han förstås inte undan. Winwood har en alldeles egen, lite knyckig gitarrstil och i crescendot han bygger upp i låten tillsammans med trummisen Jose Neto når konserten kokpunkten.Då kyler han av oss med en 15-minutersversion av Traffic-balladen Low spark of high-heeled boys. Som extranummer kommer — lite oväntat — en råröjig version av 60-talshiten Gimme some lovin'. Och lokalen kokar på nytt.