Stefan Sundström är trött på att skrämmas

Måhända är det ironiskt att det är först nu, när Stefan Sundström ger ut sina skivor på ett oberoende bolag med bara tre anställda, som han tvingas spela med personligen i det kommersiella spelet. Medan den alternativa svenska musikens flaggskepp, det sedan 1998 börsnoterade MNW, hade hand om hans karriär skötes sådant av bolagets pr-maskineri.
- Det här är som Bert Karlsson fast en vänstergrej. Det finns en Stockholmsfixering i medierna, jag är så trött på att sitta och titta på folk som snackar mode med Stureplan som referens. Jag tjatade på bolaget om att de skulle fixa en intervju till Land, för det är en bra blaska. Så en pr-turné är ett kommersiellt jippo med ideologiska övertoner.
- Och man kan ju fundera över flyktvägar under tiden. Det roliga är att hela skivindustrin håller på att kollapsa. Vore jag ung skulle jag tänka annorlunda än att söka skivkontrakt, säger han, lägger in en dubbel prilla under läppen och knölar in sina långa ben under bordet.

Han fortsätter resonemanget med att berätta att han på förra turnén tog med sig en kille som bara sålde skivor.
- Det är lite voodoo att man köper plattan på konsertstället men det är också en demokratisk möjlighet att man kan sälja skivor bara man lirar ute.
Men att intervjua Stefan Sundström är att kastas mellan associationerna och de drastiska formuleringar som han droppar så nonchalant att man knappt reflekterar över dem. Det är först när jag tittar igenom mina anteckningar efter att Stefan Sundström åkt tillbaka hem som jag inser att det är rätt oklart vad "det här är som Bert Karlsson fast en vänstergrej" egentligen betyder.

I bröstfickan på hans skepparkavaj ligger mobiltelefonen, en gåva från en anställd på Ericsson som tyckte att han gnällde för mycket på mobilerna ("Skitbra, nu ska jag börja gnälla på dvd-spelare"). På Hjärtats melodi sjunger han om hur alla ger offentlighet åt sina privata telefonsamtal på bussen, på förra skivan Fisk i en skål satte han gummistövlarna i häcken på bredbandsutbyggnad och datorer. Han har kallats bakåtsträvare mer än en gång men nu har han både yuppienalle och hemsida ("stefansundströmpunktse, fast utan ö ... eller, med o").
- Men jag säger inte att mobilen i sig är dålig, bara att när man ser hur de har haft problem med att pressa in 3G-användandet så kan man undra om det verkligen är en majoritet av folket som vill ha det eller om det är tillväxtnojiga sossar i kombination med telekomindustrin som vill pressa på oss det. Är det det som är tillväxt, att vi ska kunna skicka bilder i telefonen?

Fingrarna med dödskalleringen bläddrar i häftet till Hjärtats melodi; på framsidan ett broderi och på mittuppslaget ett photoshopmontage av kompbandet Martin Hederos och delar av Hellacopters tillsammans med bland andra Hitler och Kristina Lugn som Pippi Långstrump. Fula gubben Hitler hette första singeln från skivan, en hatlåt om Stockholmsförortens Brommas övre medelklass, därav Hitler. Han har spelat teater och "fått själavård" på Kristina Lugns Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm, som hon övertog efter Allan Edwall, "Emils pappa" som Stefan Sundström kallar honom i den vindlande sorgsna sången Snickeboa.
- När jag jobbade med min Allan Edwall-skiva var jag säker på att låtarna höll för mer än ett halvårs lyssning vilket jag aldrig tänkt om mina egna skivor. Framför allt de sorgliga låtarna. Kanske blev jag mer övertygad om att jag ska göra sådana plattor, och tjofaderittanlåtarna kan man spara till liveframträdanden.

I somras var han med i Allsång på Skansen för andra gången (sjöng inte "tjofaderittan" men väl "haderian hadera") och redan för tio år sedan fick han en Grammis i allmänhet ett tecken på att man är godkänd av Riksförbundet för den Svenska Lagomhetens Bevarande. Dessutom har den bräkande expunkaren från Farsta på senare år börjat hylla nationalpoeten Taube, med Evert Taube-priset 2001 och en pastisch på Karl-Alfred, Fritiof Andersson och jag året dessförinnan som kronan på verket.
- Taube är en jävel på att beskriva idyller utan något som helst skit i hörnen. Han filtrerar ju bort. Ta Flickan i Havanna, om man sjunger Flickan i Bangkok så blir det inte lika charmigt. Men Taube åkte runt i världen och tyckte "trrrevligt med en massa flickorrr!" mullrar han och låter för första gången under intervjun den bullriga Sundströmkarikatyren titta fram.
- Jag var antitaube tidigare, jag tyckte det var förljuget med den falska kräftskivegemenskapen. Men den är bättre än ingen gemenskap alls. Ska man ha det perfekta så får man leta länge, liksom.

Frågan om hur han ser på att i princip vara folklig har han fått så många gånger att han börjar svara nästan innan den är ställd.
Jag tycker att det finns två sätt att vara folkkär. Den ena sortens folklighet är Bingolotto och Bert Karlsson, som egentligen är ett folkförakt eftersom man ger folk skit för att det är skit de vill ha. Den andra sidan är Lasse Berghagen där det viktiga är att man har roligt ihop och man mycket väl kan gå på kräftskiva och sjunga Sjösalavals. Ta en kopp kaffe och prata väder, det tycker jag är fint.
- När jag var 2025 njöt jag av att säga kuk i tv, men jag vet inte om det är så himla kul längre. Då var det att gå över en gräns, men nu knullar och spyr folk i dokusåporna och någon blir upprörd och skriver insändare men jag blir bara så trött. Jag har ingen lust att skrämma gamla kärringar längre. Det är väl inget roligt. Det är bara taskigt.

Katalin, onsdag