Det var nationaldag och temat för dagen var tacksamhet. Andras tacksamhet. Mer specifikt hade en viss vice talman surnat till på en krönikör för hennes känslor inför asylprocesser och medborgarskapskalas. Hon ville inte fira, hon ville ha en ursäkt för fem års helvete vid ankomsten till Sverige.
Det var inte populärt hos pappa talmannen, som skrev på Facebook: ”Jag tycker att du kan visa lite tacksamhet. Tacksamhet över att det finns stater som Sverige som bryr sig. (...) Tänk på det innan du börjar skriva nästa krönika.”
Vänta, var det någon som sa något om att gå upp på rummet och tänka över det här, annars blir det minsann ingen middag?
Så, det var nationaldag och vi var på sångkurs ute vid havet. Utan hissade flaggor eller hymner om fornstora dagar, men med tyska deltagare som vet något om både nationalism och godtyckligt ritade gränser. Och temat för dagen visade sig bli just – tacksamhet. För efter ett veritabelt barockmaraton (Monteverdi, Purcell, Händel, Pergolesi ...) drog någon fram Gösta Nystroem och det bara brast, som det alltid gör inför svenska romansstycken:
”Och detta är min enda önskan ikväll/ jag vill bara luta mig emot mörkret ett tag/ känna havet stryka in över min kind/ eller strävt hårt berg röra vid min hud." (Ebba Lindqvist)
Nog är det tacksamhet man känner när en tenor sjunger Nystroem i den ljusa, svenska juninatten. Vad skulle det annars vara – när det finns strävt hårt berg, hav som stryker över kinden och tonsättningar som den? Med risk för att låta smetig: Det man känner är en tacksamhet över själva varat på den här platsen. Och den känslan har ganska lite med den svenska staten att göra.
Det går helt klart att pricka av en del skojigheter i veckans tacksamhetsdebatt. Uppfostran av journalist (check), rättighetsbegreppet omdefinierat från "obestridligt anspråk" till "julklapp" (check, och glöm inte att skicka ett kort), ungdomspolitiker som plötsligt går i gång på blodsmystik och talar om sig själva som "den snabbaste spermien" (check, och ... va?).
Men den här röran handlar egentligen inte om invandring, eller ens om att livet ut ligga på moraliskt minus i sitt nya hemland. Utan om bilden av en stat som anses kunna ha åsikter om sina medborgares känslor. Det finns ord för sådana samhällssystem.
För att tala med Karin Boye:
"Hur skulle tankar och känslor då kunna vara den enskildes ensak? Tillhör inte hela medsoldaten Staten? Vem skulle då hans tankar och känslor tillhöra, om inte Staten, de också?" (Ur "Kallocain", kapitel 1)
Den här känslosoppan är heller inget unikt för frågor om migration och medborgarskap, utan återkommer här och där. Inte minst i välvilliga kampanjer för samkönade äktenskap: ”All kärlek är bra kärlek!” Det är ju så himla fint, titta på de charmiga bögarna som faktiskt älskar varandra på ett helt normalt och gulligt sätt. Kanske är det lättare att tala om kärlek än om sval och torr likabehandling?
Men staten skiter i kärleken, i dina känslor och din tacksamhet. Staten har över huvud taget inget språk för mänskliga emotioner, och det är helt i sin ordning. I en demokrati är individens känslor en privatsak.
Skymningen föll till slut där ute vid havet, och någon tog fram de Frumeries tonsättning av Pär Lagerkvist. Genom rummet ljöd en hälsning till den som tror sig kunna äga den här platsen, eller vilken plats som helst: "Allt är nära, allt är långt ifrån./ Allt är givet människan som lån./ Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,/ inom kort skall allting tagas från mig.”