En tysk vän som är bosatt i Sverige fnyser alltid när hon går förbi tidningsstället i någon affär. Dagstidningarna här är så tunna och innehåller så lite text att de är meningslösa att köpa. Med undantag för henne verkar kulturutbytet länderna emellan mest gå åt ett håll. En container kvalitet till oss per 100 000 containrar dynga till dem ungefär. I alla fall när det gäller film, tv och rutinförfattade deckare. När den där ovanliga containern med kvalitet har råkat hamna i Uppsala den här gången har man inte så mycket annat val än att ta för sig. Och det är angenämt med vissa reservationer.
Inledande Drei Grazien är en sådan. Konceptet lekfull animerad film om den tekniska utvecklingen inspirerad av medieprofessorn Friedrich Kittlers teorier är så galet att det borde fungera, men det blir mest irriterande. Ett av huvuddragen i Kittlers läror är att de tekniska begränsningarna styr hela kulturutvecklingen. Filmen visar att teorier också gör det och att även djupa saker i en handvändning kan förvandlas till bagateller.
Filmen Das Rad går på sätt och vis motsatt väg. Filmen i sig känns i tonen som ett barnprogram. Men historien om två stenhögar som bevittnar mänsklighetens utveckling, uppgång och fall i supertempo ger både skratt och perspektiv på människors flyktiga tillvaro på samma gång.
– Var den menad att betyda något, frågar en av besökarna regissören Nikolaus Gojowczyk-Groon i frågestunden efter filmen Takewipe FC.
I filmen har allt innehåll skalats bort till förmån för formen och det enda som visas är färger i olika kombinationer och effekter. Regissören svarar att den bara är vad den är, en lek med narrativa strukturer.
Mest talar Tyskland 3: Tidens gång för att vi i Sverige är vinnare hur man än ser på det. Själv skulle jag byta bort hela Henning Mankells deckarproduktion mot Petra Schröders underbart superskruvade musikalfilm Knospen wollen explodieren utan att blinka.