Starkt om mobbning

Nästan alla filmer om mobbning ser ut som om de godkänts av samma filmkonsulent. Men det kanske är så att mobbningen i all sin sadistiska uppfinningsrikedom ändå är ganska statisk. Mobbarna pumpar på tills de tröttnar, tills offret flyr för gott eller - vilket sägs i inledningen till belgiska Ben X - tills någon dör.

Här heter huvudpersonen just Ben och lider av Aspergers syndrom. Han är oförmögen att förstå reglerna i verklighetens sociala spel men lever upp på nätet i datorspelet Archlord; där är reglerna klara, kartorna uppritade, taktiken logisk och om något troll ställer sig i vägen hugger man ner det.
Ben X är som bäst just när den rör sig i gränssnittet mellan virtuell och verklig verklighet. Åskådaren kryper in i Bens huvud, ser de vidriga klassrummen genom hans ögon, lever upp på nätet genom hans tangentbord.

Men filmen har ett stort problem. Antingen är belgarna ett slitet folk, fårat av Flanderns höstvindar - eller så är skådespelarna, framför allt huvudrollens Greg Timmermans, tio år för gamla. Timmermans inklämd i skolbänken skapar samma känslor som att se en femåring bli ammad och är inte ett dugg nyttigt för fiktionen.

Men Ben X griper ändå tag, mycket tack vare ett starkt slut. Och precis som annan lyckad mobbningsfilm - inte minst estniska Klassen från i våras - får den dig att lämna biosalongen med avsmak och tanken att det borde finnas särskilda mobbningsskolor där ungarna kunde mobba varandra hur mycket de ville och låta alla andra vara i fred.

Starkt om mobbning

Ben X griper ändå tag, mycket tack vare ett starkt slut, tycker Erik Helmerson.