Starka melodier gör comebacken till rena partyt

Därför är det alltid en händelse när de kliver ur radioskuggan igen med nya låtar i släptåg. Som i vintras, när deras nyfödda Cheek to cheek var utropstecknet på en annars händelsefattig Grammisgala. Plötsligt var kvartetten från Västerbotten här igen, med en oväntat hittig dänga i dunkande Franz Ferdinand-stil. En desperat åtgärd för att återta sin plats på svenska rockscenen efter det underskattade albumet Kiss & tell från 2004, kanske?

Nja. Leder Cheek to cheek vidare till albumet What if leaving is a loving thing - och får en att le åt det underliga saxsolot på vägen - så fyller den sitt syfte med råge. What if leaving är nämligen Sahara Hotnights starkaste album sedan debuten C'mon let's pretend. Det behöver egentligen inga Franz Ferdinand-ismer alls.

Sahara Hotnights och medproducenten Björn Yttling har skalat bort och skalat bort. Här finns få för att inte säga inga onödiga dekorationer, varje liten grej spelar en viktig roll i att rulla ut mattan för melodierna. Och melodierna är så starka att det nästan är löjligt. Balansen är total, det här är insmickrande refränger i sträv förpackning. Som Pretenders, eller kanske The Jam. Den röda tråden följer lagom tydligt från den handklappiga 60-talspopgrunden på nämnda Kiss & tell, till 80-talets engelska poprock med torra ljud och gitarrslingor och sångmelodier som följer varandra, mot melankolin och det drivande pianot i amerikansk landsvägsrock. Det fejk-asiatiska gitarrplockandet i The loneliest city of all (Tokyo för den som undrar) står inte David Bowies China girl långt efter, utan att låta töntigt av popkultur-turism. Getting away with murder har en refräng att sjunga på fram till jul.

Singeln Cheek to cheek är med andra ord mest som en festlig marschall som leder vidare till det riktiga kalaset.

Starka melodier gör comebacken till rena partyt

ROCK. Det är dåligt med inrednings-tv-besök hos Josephine Forsman och pelargontips med Maria Andersson i svenska medier. Sahara Hotnights håller sig på sin kant.