Starka kvinnor i årets Guldbaggeurval

Ytterst få kvinnor fick något produktionsstöd från Filminstitutet inför 2010, men till Guldbaggegalan är årets nomineringar påtagligt feminina, skriver Björn G Stenberg.

Björn Stenberg

Björn Stenberg

Foto: Hans E Ericson

Kultur och Nöje2010-01-23 09:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
På måndag kväll är det dags för årets upplaga av det svenska filmpriset Guldbaggen, med Johan Glans som konferencier.
Det är lite sorglustigt att samtidigt som diskussionerna svallat inför det faktum att så ytterst få kvinnor fick något produktionsstöd från Filminstitutet inför 2010 är årets nomineringar till Guldbaggen påtagligt feminina.
Alla tre nomineringarna till Årets film till exempel bygger på starka kvinnliga insatser. Ta bort Noomi Rapace från Mäns om hatar kvinnor och vad återstår!? I taket lyser stjärnorna och Prinsessa är likaså helt beroende av de kvinnliga rollerna.

Bra så, även om det främst är framför kameran som det handlar om. Men även bakom den är det gott om kvinnor; Teresa Fabik ansvarade för regi och manus för Prinsessa och Lisa Siwe för regin till I taket lyser stjärnorna. Karin Arrhenius skrev manus till Flickan.
Kvinnliga huvud- och biroller är förstås självklara. Där är alla nominerade väl så värda sina nomineringar så vem som än vinner är det värdiga personer. Nykomlingen Malin Crépin i I skuggan av värmen är värd att notera extra.

Manliga huvudroller är inte att säga så mycket om. Filmerna är så olika att de kan förtjäna sina priser allihop. Vad det gäller biroller är det veteranen Kjell Bergqvist eller relativa nykomlingen Joel Kinnaman som gäller. Båda kan absolut få den, Kinnaman är ändå på väg mot sitt stora genombrott i och med Snabba cash. Hans kvaliteter syns hur tydligt som helst både i Johan Falk och I skuggan av värmen.
Förutom att så många kvinnor lyfts fram är det roligt att ungdomsfilmerna är heta i Guldbaggekampen. I taket lyser stjärnorna överraskar och kan få tre baggar, precis som Prinsessa.

Utländska film är också hugget som stucket, alla tre tillhör det man ska ha sett: Det vita bandet, Still walking och Waltz with Bashir.
Som kritiker känner jag mig inte direkt rasande över urvalen som helhet. Däremot är det tråkigt om Män som hatar kvinnor får priset som Bästa film. Det är den inte riktigt värd.