Stark skivupptakt med Laurin
KLASSISKT. Scottish tunes och London sonatas återspeglar den musikaliska mångfalden i 1700-talets London och utgör en medryckande upptakt till höstens klassiska skivutgivning, skriver Ulf Gustavsson.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Inte minst dokumenteras de tydliga spår som unionen mellan England och Skottland satte på musiklivet i den anglosaxiska högborgen. Här finns skotska folkmelodier i arrangemang av Italienfödde Francesco Barsantai som var verksam i London, ballader och harpstycken samt också samtida flöjtsonater som tillskrivits den i London så populäre Händel, trots att musiken sannolikt är av annan härkomst.
Vidare en både älskvärd och egensinnigt rustik flöjtsonat i fem satser av vår egen Johan Helmich Roman som också han frotterades med Londons dåtida musikkändisar.
Det är konsertant och folkligt, högt och lågt om vartannat, i ett frodigt musikprogram där Parnassus Avenues inspirerade framförandekonst kommer till pass, med stark känsla för improvisation, melodisk bärkraft och en rent sinnlig samspelsdynamik som blir viktigare än vad som bara skulle kunna antas vara musikhistoriskt "korrekt".
Flöjtnestorn Dan Laurin - lika hemtam i äldre repertoar som i nutida specialskrivna verk - bär anrättningen med en sällsam förmåga att lyfta fram ornamentala detaljer som sätter spets på melodiken. Som lyssnare får man nästan känslan av att befinna sig i någon folklig musiklokal i London på den tid det begav sig.
Till behållningen bidrar BIS femkanals SACD-system som ger djupdimensionalitet och naturlig rumskänsla åt inspelningen.
Mer gammalt engelskt på en cd med Henry Purcells relativt undanskymda, postumt utgivna cembalosviter, i färgstark och formkänslig uttolkning av Richard Egarr. Det är musik som tycks omisskännligt engelsk i sitt excentriska flöde av melodiska infall, oväntade detaljer och dynamikskiftningar.
I hög grad flödande är också de sonater som pianisten Howard Shelley presenterar på sin andra volym med Muzio Clementis kompletta produktion av pianosonater. Flera av dem rusar på i virtuos expressfart, sprängfyllda av bravurdetaljer, men här finns också innerligare och mer allvarsamma moment, särskilt i de avslutande fyra sonaterna op 12. På det hela en uppfriskande lyssnarbegivenhet om drygt två timmar, fördelat på två cd-skivor.
Därefter vänder jag blickarna mot nutid, närmare bestämt några intressanta verk av amerikanen Christopher Rouse, med Stockholmsfilharmonin under Alan Gilbert, samt Martin Fröst som solist i en klarinettkonsert i extremt uppdrivna, fragmentariskt gäckande tonfall - nästan som om Frank Zappa varit upphovsman. Fröst visar sin mångsidighet i detta burleskt roande men också krävande stycke. Behållning ger även Rouses väsensskilda, senromantiska tonmålning Oscariot med dess högspända stråkar och introverta klangmystik.
Parnassus Avenue: Air and graces (BIS
Purcell/Egarr: Keyboard suites (Harmonia mundi)
Clementi/Shelley: Piano sonatas vol 2 (Hyperion)
Alan Gilbert conducts Rouse (BIS)