Stark personlighet i platt film

Hon gör aldrig det, Maggie - vaknar aldrig på balkongen, faktum är att hon knappt ens sover inomhus. Sömnen är ett av Maggies bekymmer. Duvorna på balkongen håller henne vaken på nätterna, de kommer tillbaka fast hon till och med slagit ihjäl en och låtit liket ligga och ruttna där ute bland fågelbajs och den utkastade mannens gamla tillhörigheter.

En stor del av bilderna i regissörsduon Ester Martin Bergsmark och Mark Hammarbergs andra film står Maggie själv för, hon filmar sin vardag och får själv beskriva sitt liv och det är säkert jättebra och ickeobjektifierande och allt sådant, men det blir förfärligt fult. Bilden hoppar och skakar och färgerna är bedrövliga. Ofta går det faktiskt inte att se vad Maggie filmar. Och då hade man ju lika gärna kunnat göra en radiodokumentär, eller hur?

Regissörerna (en från Stockholm, en från Göteborg och båda utbildade på Biskops-Arnö) träffade Beatrice "Maggie" Andersson på en svartklubb i Malmö för några år sedan och fångades av hennes personlighet. Det gör man lätt, som hon kämpar: mot duvor, med en förskräckande infantiliserande sfi-undervisning (kan den verkligen få ha ett sådant där fördomsfullt låtsasförstående uppifrånperspektiv?), för att kunna gå på en nattlig gata utan att bli trakasserad.

Maggie har en stolthet som syns lång väg, ändå är den bestående känslan den av beklämning när bilderna dröjer vid smutsen, stöket, snusket i hennes lägenhet och kameran skärskådar blåtirorna i hennes ansikte efter ännu en osäker natt på stan.

Stark personlighet i platt film

Titeln är ju helt fantastisk, man ser för sig hur Maggie mornar sig i den uppåtgående solens första strålar - tyvärr har den ingen täckning i filmen.