Stark och uppsluppen Ekdahl

Lisa Ekdahl vet hur man hittar den stora gesten i den lilla. För samtidigt som det är något eteriskt över hennes musik och scenpersonlighet (mellansnacken börjar med njutande "mmmm" och hon drar sig inte för högtflygande metaforer) så är det också hon som är texternas kraftfulla och konkreta jag. "Jag lämnar dig här", sjunger hon, och "kyssar och tack men nu måste jag gå" och i en dansant Skäl att vara motvalls stampar hon foten i golvet så att den stickade kepsen i ett ögonblick av humor ramlar ner över ögonen. Och när hon sjunger Hon förtjänar hela himlen är den ett starkt och peppande försvar till en kvinna som behandlats illa. Det nya albumet Olyckssyster dominerade kvällen. Hon inledde med de två kanske starkaste låtarna, Om jag snubblat efter vägen och Dom band som binder mig (vacker också utan Lars Winnerbäcks bakgrundssång) och det satte tonen. Det nya bandet, med bland andra Mattias Blomdahl på gitarr och Johan Persson på piano och munspel, spelade stadigt och återhållet för att hålla fokus på det centrala, det vill säga Lisas sång. Och hon var ovanligt expressiv. Tuggade på varje ord och formade dem omsorgsfullt (och karaktäristiskt truligt), eller slarvade över dem där det passade bättre, som i extranumrets härligt kärlekskranka version av Benen i kors. Vem vet blev långsam med dramatiskt gitarrspel och diskreta trumvispar av Norpan Eriksson och Hos dig är allt begärligt förvandlades till avspänd promenadjazz. Den tama mellanrocken som drar ner delar av nya albumet var i princip som bortblåst.