Stark krigsfilm

Denna bygger på bevarade brev från de japanska soldaterna på ön. Filmen börjar ett par månader innan slaget tar sin början. Den nye befälhavaren generallöjtnant Kuribayashi anländer och tar befälet. Han räddar samtidigt menige Saigo från att bli halvt ihjälslagna av en fanatisk officer. Filmen följer sedan generalen och soldaten, en mer traditionell och en antihjälte i var sin ände av beslutsfattningen. Korta tillbakablickar sammanfattar deras tidigare liv och visar ett Japan i total kris.

Det är här filmen lever mest. Skådespelarna Ken Watanabe och Kazunari Ninomiya är båda mycket bra. Det gör att det blir lätt att relatera till dem, även om man vet slutet. Eastwood lyckas bra med att visa den forna fienden, som i de flesta filmer annars myllrar fram som en anonym massa, som individer. Det finns bra och dåliga, här som överallt annars. Den japanska kulturen med sin kejsardyrkan, samurajanda och krav på ära tas fram bra.
Clint Eastwood fokuserar mycket på det elände som råder på denna gudsförgätna plats. Iwo Jima har inget som helst värde i sig, den är bara ett steg närmare Japan för USA. Här växer inget, vattnet orsakar dysenteri och värmen är svår. Soldaterna har knappt mat och trakasseras av befälet. Så närma helvetet man kan komma. Och då har ännu ingen börjat skjuta på dem.

Men det brakar förstås loss efter en stund. De dåligt utrustade japanerna ser en morgon den jättelika amerikanska flottan på plats utanför. Striderna kan börja. Och sedan är det skjuta så det räcker. Det blir en viss övermättnad på den delen.
Eastwood är mindre kontroversiell och delvis mer patriotisk här än i Flags of our fathers. Där visades hur det såg ut bakom propagandan när en av andra världskrigets mest berömda foton togs, den med fyra soldater som reser amerikanska flaggan på ön.
Här kontrasteras den fria amerikanska livsstilen mot den totalitära japanska. De officerare som verkar mest sympatiska har alla en anknytning till USA. Men just som det börjar bli för mycket begår några av de amerikanska soldaterna ett illdåd. Balansen tycks återställd.
Det ovanliga är främst att filmen gjordes. Det ska regissören ha allt beröm för. Annars liknar den i mycket tidigare krigsfilmer som gjorts av Hollywood. Men han kan utan vidare hantverket.

Frågan är också hur mycket anti-Irakkriget som ska läsas in. Likaså är frågan: Hur hade filmen sett ut om det varit en japansk regissör. Det blir lite skumt att göra historien åt dem. Så väldigt mycket film om hur och varför atombomben släpptes på dem har inte gjorts.

Stark krigsfilm

Krig är vansinne. Krig är helvetet på jorden. Den som äventyrs glömt det får en stark påminnelse av att se Clint Eastwoods nya film. Den är en systerfilm till hans förra Flags of our fathers där den amerikanska sidan i slaget om ön Iwo Jima skildrades. Nu är det japanernas tur.