Elektroindie. Alexander Durefelt kom fram för snart fyra år sedan med debutalbumet Hearts on, som hyllades av en nästan enig kritikerkår. Durefelts americana med Roy Orbison-influenser slog an en ton och man hoppades på mer. Men sedan blev det tyst, tills nu när albumet Electric mile dyker upp. Den här gången har Alexander Durefelt anammat ett slags elektroindie-sound. Finstämt, eftertänksamt och för det mesta med smakfullt pålagda syntar i stället för gitarrer. Någonstans kommer jag att tänka på Jonathan Johanssons omtalade Klagmouren som ett slags jämförelse.
Det är en stark platta på många sätt. Textmässigt är den influerad av de dubbla känslorna av glädje och skamlig smärta som kommer från att få en son med mentala och fysiska nedsättningar, någonting Alexander Durefelt öppet redovisar. Det skänker skivan en drastisk omedelbarhet som träffar rakt i hjärtat.