”Det är som viktigt att man tar i historien, förlikar sig med den… gräver upp den litet grand.”
Den som talar är konstnären Katarina Pirak Sikku. En halvtimme in i Maja Hagermans och Claes Gabrielssons dokumentär "Hur man gör för att rädda ett folk." sitter hon och sömmar fast ett foto i ett större collage. Bilden föreställer en samisk kvinna och har nummer 10489 i Rasbiologiska institutets fotosamling över samer. ”Hon var ju en vacker kvinna och hon tyckte mycket om handarbete”, säger Sikku och broderar in ett vackert ornament med silvertråd, och tillägger: ”de har ju tappat hela sin historia genom att de har nummer på sig”.
Jag såg Sikkus utställning ”Nammaláhpán”, där bilden ingår, på Umeå Bildmuseum förra våren och har sedan ofta tänkt på den. En stor del av innehållet kretsade kring hur den pseudovetenskapliga rasbiologins värsta föreställningar lämnat spår efter sig i vad man i brist på bättre får kalla den ”samiska identiteten”. Av de tiotusentals foton av olika folkgrupper som finns i Institutets samlingar på Carolina föreställer merparten just samer. Nu möter jag åter hennes bilder i Hagermans och Gabrielssons välgjorda dokumentär om den underlige professor Herman Lundborg, mr Rasbiologi himself, och dennes resor i Sameland under tjugo år. Det är den allra största förtjänsten med denna film: att den varsamt och respektfullt mot dem som intervjuas eller omtalas lyfter fram den skada Lundborg gjorde en hel folkgrupp genom att med förment vetenskapliga argument stämpla dem som sekunda medborgare.
En del av det Hagerman och Gabrielsson berättar är ganska välkänt, åtminstone för den intresserade: hur Herman Lundborg (1868-1943), som var en dryg, krävande och asocial person, genom en stor avhandling om ärftliga sjukdomar hos en blekingesläkt ändå skaffar sig vetenskaplig trovärdighet, utanför Sverige särskilt i Tyskland. Och hur han genom olika intriger lyckas skaffa sig ett eget, statligt finansierat institut i Uppsala, som slår upp sina portar 1922 och under en ganska kort tid åtnjuter stort renommé. En del förbigås här ganska snabbt – man kan till exempel få intrycket av att Lundborg själv skapade rasbiologin, när den redan var en väl förankrad ”vetenskap” inte minst i USA och Tyskland. Rasbiologin var ett internationellt fenomen. Men sådan kritik är inte viktig i sammanhanget. Den stora insatsen dokumentärfilmarna gör är att visa på den starkt koloniala tendensen i Lundborgs rasbiologi – och hur den riktades mot samekulturen, närmast som ett vapen.
En av Lundborgs kollegor i Tyskland var professor Eugen Fischer, som också var en av föreläsarna vid rasbiologiska institutet när det öppnade 1922 och som då fick hela tre förstasidor i denna tidning. Fischer hade blivit känd för ”pionjärverket” om de så kallade ”rehobothbastarderna” i kolonin tyska Sydvästafrika. ”Die Rehobother Bastards und das Bastardierungsproblem beim Menschen”, gavs ut 1913, och där drev Fischer tesen att avkomman till människor av olika ”ras” kom att uppvisa olika defekter och sjukdomar. Fischer, som av Hitler senare utsågs till rektor för universitetet i Berlin, visste naturligtvis själv att hans ”forskning” byggde på rena falsarier. Men han gav Lundborg impulsen att studera samebefolkningen i norr – utifrån testen att de borde vara svårt ”rasblandade” och därför utdöende. Men till sin irritation upptäckte Lundborg att samerna tvärtom blev fler.
Han kom att tillbringa många somrar i Lappland fram till sin pensionering vid trettiotalets början och tog även med sig den unga Maria Isaksson hem. Hon inhystes som städerska på institutet i Uppsala och födde 1928 deras son Allan – som sedan sätts i fosterfamilj. Att Maria själv var av ”blandras” enligt Lundborgs definition hör till de märkligare inslagen i bilden. Hennes historia ska Hagerman också fördjupa i en kommande bok.
Gunnar Broberg, som var den idéhistoriker som först lyfte upp Rasbiologiska institutet i ljuset, intervjuas utförligt i filmen. En annan röst tillhör Curt Persson, historiker vid Norrbottens museum, som slår fast i vilket sammanhang Lundborgs undersökningar blir begripliga: ”det är ju ett kolonialt tänkande som finns där – med en lägre klassad lokalbefolkning, rasmässigt sett, som ligger långt ifrån den nordiska rasen, ju enklare är det då att roffa åt sig” (av naturresurser).
Vi kan och ska fortsätta diskutera rasbiologins inverkan på samhället, och det finns ännu mycket att dra upp i ljuset. Men den viktiga insats dokumentären gör är att ge ordet åt ättlingarna till dem som direkt utsattes för en svensk, vasst rasistisk blick. En blick vi inte riktigt befriar oss från förrän den konfronteras så rakt och sakligt som här.