Stämningsfull rymdfilm

Rymdfilmer är en egen genre där milstolpar som Stanley Kubricks 2001 - Ett rymdäventyr och Ridley Scotts första Alienfilm står som milstolpar. Det är dock länge sedan och så väldigt mycket har inte hänt som fört genren framåt.
Det gör inte Danny Boyles försök heller, men Sunshine är snyggt gjord med både en krypande obehaglig spänningssida och en mer livsfilosofisk. Det finns väl inget som lockar fram så många djupsinnigheter hos en manusförfattare som den oändliga rymden. Självklart har den allvetande raketdatorn en sexig röst också.

Filmen är skickligt gjord tekniskt med allt vad kan förvänta sig av förverkligade framtidsvisioner. Roligt att se hur man löst mat- och syrefrågan för de oändligt långa avstånden. Sedan är det förstås en mängd ologiska konstruktioner och upplägg, men det sade man om Jules Verne också.
Det handlar en hel del om hjältemod, om hur de få måste offra sig för de många. Men det är också rum för en del antihjältar som högst motvilligt gör det som måste göras.
Filmen har en konstfärdigt uppbyggd intrig och stämning som placerar filmen bland de bättre sci-fi-filmerna. Däremot är den aningen seg emellanåt och en del scener dras ut för länge.
Danny Boyle fick sitt genombrott med samtidsthrillern Trainspotting, otäck den också så det räcker. Han har även gjort en framtidsskildring tidigare med filmen 28 dagar senare.

Stämningsfull rymdfilm

SUNSHINE. Tiden är någon gång i framtiden. Solen har fått problem och det enda som kan rädda den - och mänskligheten - är att man kan placera en jättebomb i den innersta kärnan. För sju år sedan misslyckades en expedition och försvann spårlöst i rymden.