– Tidigare har jag ju gjort flera bearbetningar av Strindbergspjäser för scenen och då blandat både saligt och osaligt eftersom att jag tycker att jag är lite lik Strindberg. Men det har inte blivit så mycket spelat av mig på teaterscenen på senaste tiden. Jag har ju fyllt 81 år nu, säger Staffan Westerberg.
Fortfarande bor han kvar i det gröna huset i Läby, strax utanför Uppsala. Men när UNT når honom per telefon är han i lägenheten i Stockholm. Han berättar att han har fått en propp i ena ögat men annars är han i fin form och tacksam så länge han får vara det.
En gång upprörde han delar av tv-publiken med barnprogram som "Vilse i pannkakan" och "Lillstrumpa och syster Yster" och han har roat och fascinerat både liten och stor med sina underfundiga, poetiska och lekfulla scenföreställningar. Idén till den här pjäsen fick han genom att studera hemtjänstpersonalen hemma hos sig.
– Den handlar om en trevlig gubbe i Vasastan som har snöat in på Strindberg och ett hemtjänstbiträde. Jag hade "Till Damaskus" huvudpersoner, Den okände och Damen, i tankarna när jag skrev. Även min pjäs handlar om en vandring genom livet, berättar Staffan Westerberg.
Han har gjort en pjäs tidigare på samma stoff, "Till Damaskus - med rätt att flippa ur" som gavs på Uppsala stadsteater 2012. Då som nu spelades hemtjänstbiträdet av Maria Sundbom. Martin Rosengardten var då regiassistent till Staffan Westerberg men nu är han regissör av radioföreställningen.
På vilket sätt är du lik Strindberg - förutom att du också gillar att göra teater?
– Jag är lika allvarlig och allvarligt rolig som han. Förmodligen är jag mer feminist än vad han var, men nog brydde han sig om kvinnor.
– Men jag tror att han var vek och rentav god. Strindberg skrev ju att "det är synd om människorna" och för det måste man nog vara ganska empatisk.
Senare i vår får vi höra Staffan Westerberg i ännu en radioteaterföreställning. Ester Martin Bergsmark har regisserat en dialog mellan Truman Capote och Marilyn Monroe. Staffan Westerberg beskriver sin rollfigur Capote som en märklig och absurd konstnär.
Han tycker att radioteater är ganska svårt att göra.
– På ett sätt kommer man närmare handlingen och tankarna i pjäsen med radioteater. Den görs ju direkt för örat utan att ta vägen över det visuella. Men jag hoppas kunna skapa bilder i lyssnarnas hjärnor med föreställningen.