En säng med skrynkliga lakan. I fonden vita björkar, framför dem ormbunkar som ser läskigt levande och gröna ut. En trött Linus Tunström går runt i sneakers och försöker utröna om skådespelarna är klara; ropar ut mot kulisserna, men får inget svar.
– Så här är det att vara regissör, man ropar ut i mörkret, kommenterar han.
Så sätter öppningsscenen igång. ”Annas lysande, mörka ögon dröjer vänligt granskande på honom” - författaren Tolstojs egna ord om det första mötet mellan Anna Karenina och älskaren Vronskij, upprinnelsen till hans roman om kärlek, konventioner och svek. Om val som är för svåra både att göra och att leva med.
Själv läste Linus Tunström Anna Karenina första gången i tonåren, och har burit berättelsen med sig sedan dess.
– Den fanns med som en fantastisk stark historia om livet och kärleken. Men sedan kände jag faktiskt väldigt mycket för att göra en historia från 1800-talet – med just en individ som ställs inför de stora valen, säger han.
Ensemblens dressade och strikta klänningar kontrasterar mot den vildare fonden av skog, en scenografi som gestaltar det rationella i människan versus det irrationella. ”Vilse i känslornas djungel”, kommenterar Linus Tunström.
Mest vilse av alla är väl Anna Karenina själv, som görs av Bahar Pars, som även hon läste Tolstojs roman redan som ung. Rollen blir den första hon gör på Uppsala stadsteater dit hon kom i augusti. Lite jobbigt är det att alla har så mycket föreställningar om hur Anna Karenina är, tycker hon.
– Är hon vän, stark, sexig? Jag tror hon är en kvinna som besitter väldigt mycket av alla sidor. Jag tror inte att hon är ensidig, då skulle man inte skrivit dessa 800 sidor om henne. Hon känns lite utanför på något sätt, det känner jag igen mig i, säger Bahar Pars.
Att arbeta med maken Linus Tunström kan man ju tro skulle öka prestationsångesten. Men det gör ingen skillnad, enligt Bahar Pars, som framöver själv gärna vill växla mellan regi och skådespeleri. Detta för att hon ofta längtar efter en paus från rampljuset, och till och från funderar på att hoppas av skådespeleriet helt.
– Teater är svårt, det är mycket blod, svett och tårar! Den som säger något annat ljuger. Film är mycket enklare. All press, det gör ont ibland. Jag är fortfarande väldigt ambivalent, säger hon.
Varför stannar du?
– Jag har ingen aning, fråga mig om tio år, då kanske jag vet varför jag är kvar. Samtidigt skulle jag bli jätteförbannad om jag inte fick jobb!, lägger Bahar Pars till med ett skratt.
Men tillbaka till Anna Karenina. En kvinna vars val att följa sina känslor straffas hårt.
Tycker du att historien bara kan sluta just som den gör?, frågar jag.
– Det är lite irriterande, det är som att hugga mitt i en bra film. Men samtidigt, så som Tolstoj byggt upp det finns det bara en utväg, antingen bli tablettmissbrukare eller ta livet av sig. Det kan bara gå utför, säger Bahar Pars.