Simon Monserrat, Cyndee Peters, Djeli
Parksnäckan, Stadsparken
Att Simon Monserrat har stor scenvana står fort klart och kvällen igenom samtalar han mellan låtarna med publiken om de låtar som framförs. Inledande latinnumret The storyteller blir därför synnerligen passande i sammanhanget. Efter ett långt soloparti med Arnold Rodriguez på piano och diskret ackompanjemang av Monserrats congas fylls scenen av Luis Romero (bas), Hector Bingert (saxofon), Jouni Haapala (trummor) och Martin Pålsson (trombon). Tillsammans kallade Djeli.
Lindas boogaloo tar därefter vid och det blir den första av flera låtar där allt ljus är riktat på Bingert. Med all rätt, sällan har rungande applåder varit så motiverade. På Temple bar mambo är det konsertens andra huvudperson Arnold Rodriguez som får utrymme att sträcka ut och han tar, som alltid, väl vara på tiden. Han får dock stor konkurrens om uppmärksamheten då ett av kvällens två dansande par gör entré.
Jag vågar lugnt påstå att den kvinnliga parten av de tu fick åtminstone hälften av publiken att glömma såväl musik som regelbunden andhämtning — maken till utstrålning! Revelations, även den ett original skrivet av Monserrat, som inspirerats av bibelns uppenbarelsebok blir Hectors mästarprov under konserten och här rider han längs de urbant orientaliska rytmerna på ett alldeles fantastiskt sätt.
Tappar i intensitet
Gästartisten Cyndee Peters första låt blir en spiritual, I'll fly away och den följs av melodier som rör sig hela vägen från Venezuela till jazzstandards som Summertime. Av någon anledning tappar dock konserten markant i intensitet ungefär då hon dyker upp och trots att både Peters och Djeli inte gör något egentligt fel blir det här väl svävande och ofokuserat, inte minst från bas och trummor vilkas uppgift det är att pumpa liv i allt. Gospellåten To my fathers house får konserten att åter stråla och kvällen avslutas sedan med en lätt skenande Night in Tunisia.