Stadsförnyelse i små steg

Att förändringar i stadsbilden kan väcka starka känslor kunde vi senast bevittna under beslutsprocessen kring Musikens hus, om vilket ingen ännu riktigt tycks veta hur det kommer att ta plats i stadsrummet.

Men byggnader har en förmåga att sätta sig med tiden. Det brukar skämtas om att skandalhuset från 1960, Tempo vid Stora Torget med sin haderianarkitektur och tårtpappersfasad, en dag kommer att bli folkkärt och K-märkt.

Liksom hus kan vara före eller efter sin tid. Victor Holmgrens Musicum från omkring 1930 var knappast i takt med vad som rörde sig i Stockholmsutställningens och funkisens år, men smälte väl in i sin miljö, Observatorieparken med Scholanders Katedralskola på andra sidan Kyrkogårdsgatan. Eller det gamla Apotekshuset i hörnet Svartbäcksgatan - S:t Persgatan med torn och loggia, då i en helt annan omgivning än nu och med en nick till Celsiushuset i nästa kvarter.

Få hus och arkitekter befinner sig i arkitekturens frontlinje, och kanske bäst så. Originalitet bör vara kopplad med osedvanlig begåvning för att utfallet ska bli gott.

Staden får inte förändras så hastigt att man inte känner igen sig eller hemkänslan eroderar. Perioder av rivningsraseri och bygghausse har ofta inneburit förhastade beslut, helt enkelt för att tid och resurser inte räckt till. Kvantitet har fått ersätta kvalitet. En stad förnyas kanske bäst i små steg. Men det krävs också ögonblick av djärvhet och dådkraft, då man släpper fram det lite mer storslagna och extravaganta.

Förra årets pris gick välförtjänt till Åkanten. Hade Robert von Kræmer fått ett dåtida stadsmiljöpris för kajerna på 1860-talet eller hade man tyckt som Knut Nyblom i Uppsala är bäst att det skar i hjärtat när de gamla trädbevuxna slänterna fått "lämna plats åt en regelrätt, grådaskig granitkaj". Den 35-årige Gunnar Leche hade kanske fått priset för Vaksalaskolan 1927, men knappast för Salabackar 1953. Han ansågs då passé.

Stadsmiljöpriset skall enligt stadgan gå till en nyligen genomförd förbättring av stadsrummet. En sådan insats kunde också vara att få bukt med det klotter som sölar ner var och varannan vägg i stadskärnan. En annan att åtgärda en horrör som glastaket på Folkets hus som totalt ruinerar vyn över staden från järnvägsstationen och uppifrån slottsbacken. Till behjärtansvärda förbättringar av stadsrummet kunde också höra insatser för att förbättra de bitvis olidliga trafikförhållandena, trängsel, buller och avgaser.

Redan den antike skribenten Vitruvius förstod värdet av god byggnadskonst. Han krävde av arkitekten såväl begåvning som teoretiskt och praktiskt kunnande och av husen hållbarhet, ändamålsenlighet och skönhet. Hur många arkitekter och hus klarar de kraven i dagens kostnadsjakt, kortsiktighet och kompromissande?