Stadsbrus med Thåström

Av Thåströms punk- och rockrötter hörs inte ett spår, inte heller av den ilsket distade industrirocken med Peace Love & Pitbulls (där även Niklas Hellberg ingick). Och definitivt inte av den "folkkäre" Thåström som sjungit in Taube. Istället handlar det om dova, återhållna ljudlandskap med urbana stämningar av det mer depressiva slaget.
Man skulle kunna kalla det ett slags lågmälda industriballader, där sångtexterna bjuder på alienerade ögonblicksintryck från europeiska storstadsmiljöer, från Amsterdam och S:t Pauli, som Thåström viskar fram med närmast energilös stämma.

Arrangemangen utgår ofta från ett piano eller en ödsligt klingande gitarr som inramas av syntfonder och diverse pulserande ljudkluster. Det låter mycket 80-tal, med dragning åt ett slags pubertal existentialism i det lite poserande svårmodet. Och stundtals påminnande om tidiga Kraftwerk i arrangemangens maskinkänsla. Men visst skapas en del riktigt förtätade stunder, med Thåströms nakna röst i förgrunden.
En medföljande DVD med kortfilmer till några av låtarna förstärker det urbana svårmodet. Bandmedlemmarna skymtar bara undantagsvis förbi och det är mycket tunnelbana och räls, byggkranar, betong och gråa dunkla stadsmiljöer, som ett slags pre-postmodernism. En revival för kärleken till förortsbetongen.

Stadsbrus med Thåström

LJUDLANDSKAP. Joakim Thåström har en förmåga att dyka upp i musikaliska sammanhang där man minst anar det. Den här gången som medlem i Sällskapet, med Pelle Ossler och Niklas Hellberg.