Stabilt Maiden

Fem minuter i nio på onsdagskvällen kokar ett utsålt Stadion över i ett lyckligt vrål. Iron Maidens frontare Bruce Dickinson springer in på scenen som är byggd som en pyramid med den säregna maskoten Eddie utklädd till farao. Det är en nostalgisk resa genom en kavalkad av hits som Maiden bjuder på denna kväll. Låtar som Aces High, 2 Minutes To Midnight, The Number Of The Beast, Can I Play With Madness, Moonchild och Powerslave får alla plats i setlisten. Den något onyktra och huvudsakligen manliga publiken sjunger extatiskt med i refrängerna.
Iron Maiden är inte bara ett band; de är ett varumärke större än något annat inom sin genre. Det finns få hårdrockssångare med Dickinsons röstresurser och teknik. Det finns lika få som kan skryta med tre gitarrvirtuoser i samma band. Maiden är som Pink Floyd, Rolling Stones, Springsteen eller U2. De kan sälja slut arenor vilken dag som helst.

Jag har sett Iron Maiden två gånger tidigare. Första gången var under Brave New World-turnén. Jämfört med den gången är spelningen på Stadion blekare. Det märks att Maiden har åldrats. Dickinson springer visserligen runt som en Duracellkanin och charmar publiken med yttranden om att Sverige är bandets andra hem. Inte heller hörs minsta antydan till felspel. Maiden är arenahårdrockens kungar och musiker av högsta rang. Däremot sviktar Dickinson på de högsta tonerna och andningarna mellan fraserna är många. Att han nyss har legat sjuk i influensa är tydligt. Det märks också på övriga medlemmar att de inte är tjugo längre. Steve Harris rör sig relativt lite jämfört med fornstora dagar och Dave Murray glöms lätt bort om det inte vore för några rysligt vackra solon.
I Run To The Hills, Fear Of The Dark och sista extranumret Hallowed Be Thy Name är det ren magi som strömmar ut från scenen. Men jag ser även många som gäspar mellan allt headbangande. Kanske beror det på att en del partier känns som transportsträckor. För egen del beror det främst på det bedrövliga ljudet. Jag hör knappt sången och allt låter som en flytande smet. Grötigheten har alltid varit ett av Maidens problem även på skiva. Det blir lätt så med tre gitarrer och en bas som mest låter som en smattrande baskagge.

I kväll förstärks bandets röriga sound av såväl det stora arenaformatet som de vindar som föser omkring ljudet. Men det är ändå ett stabilt Maiden som spelar, ett band vars lägstanivå är mycket högt. Dickinson lovar att nästa spelning i Stockholm blir i samband med ett nytt studioalbum. Jag längtar.

Stabilt Maiden

KONSERT. Iron Maiden är kungarna av arenahårdrock, men det märks att de inte är tjugo längre, konstaterar Hanif Sabzevari.