Min farfar var sexolog. Han arbetade för att humanisera gynekologin utifrån den kvinnliga patientens perspektiv. I sexualupplysningsfilmen ”Ur kärlekens språk” (1969) står han, som doktor Cullhed, med pekpinne i vit rock och pratar nyktert om den kvinnliga orgasmens kurva.
Ibland tänker jag, att min ungdom på 2000-talet inföll på toppen av den pyramid av sexuell och politisk kvinnofrigörelse som byggts under hela 1900-talet. Vi hade fri tillgång till p-piller och stulen sprit, och de killar som lät oss veta att vi var slampor om vi söp och knullade som vi ville – de kunde vi ju i alla fall sno öl av.
Det fanns kvar ett moraliserande kring att supa som tjej, men också ett tryck i att vara en tjej som ”drack som en man”. Carolina Gynning och Linda Thelenius (fd Rosing) gjorde det i dokusåporna och hånades men blev bimboikoner, Xider smakade som saft, med lite fantasi kunde häxblandningen bli en ”Sex and the City”-Cosmopolitan; det gick att bli medvetslös av för många Red Bull vodka. Och ibland tänker jag, att det är därför så många tidiga åttiotalister var så snabba med att gifta sig och skaffa barn: vi var den sista sönderknullade generationen. Och vi söp som svin.
Idag verkar begäret till smarttelefonen ha konkurrerat ut behovet av intim hänryckning och kontrollförlust. Folk världen över ligger mindre, som sociologen Roland Paulsen noterat i DN, där han skriver att inköp av potensmedlet Viagra exploderar hos unga kvinnor och män. (20/9) Träning är den mest accepterade drogen i vår wellnesskultur, en drog som gifter sig väl med vår kontrollerbara bildkonsumtion där ett löpband lämpar sig bra att porträttera på bild, medan ett rus inte går att fånga. Då måste det till gestaltning, och det är för svårt.
Vi håller på att bli mätbara idioter. Och toleransnivån för det urspårade sjunker när det bara är de sunda lekarna som premieras i internets kalla lysrörsljus. Det är därför artisten Little Jinder inte kan sitta full i Kanal 5 med humorduon Filip och Fredrik utan att få en storm av moraliserande hat efter sig. Hon är ett ”white trash luder som borde hålla käften”. Och det är därför Blondinbella, som jobbar som bloggare, inte kan ta en fredagslunch med ett glas vitt vin före hämtningen på förskolan utan att få ett hat som vore det skrivet av tempelriddare. En ny social kontroll med en ny sorts moralism florerar på internet, och den som attackeras först är kvinnan och hennes egna rum.
Det är då en debattbok som ”Som hon drack. Kvinnor, alkohol och frigörelse” (Atlas) av Jenny Damberg och Lisa Wiklund blir viktig, eftersom exemplen Blondinbella och Little Jinder visar att kvinnors egna rum inte är en självklarhet, utan en frihet som riskerar att inskränkas så fort tillfälle ges.
1955 fick kvinnor i Sverige samma juridiska rätt som män att dricka sprit, efter 40 års åtstramningspolitik, och 1955 blev också sex- och samlevnadsundervisning obligatorisk i skolan (något Sverige var först i världen med). Samhällets syn på kvinnors sexualitet och dryckesvanor har alltid gått hand i hand, och att som kvinna stå ensam i baren var länge likställt med att ”bjuda ut sig”. År 2005 fick vi äntligen en lag där det går att dömas för våldtäkt även då offret varit i redlöst tillstånd.
Visste ni att (de privata) barnmorskorna under 1800-talet hade som djupt rotad sed att ta sig en konjak på jobbet? De arbetade ofta under obekväma förhållanden och brickan kunde ställas fram direkt vid ankomst! Barnmorska var ett hantverksyrke och som hantverkare drack man, det var ritualiserat inom manliga yrkesskrån. Men barnmorskornas sed fick stryka på foten i början av 1900-talet, när samhället moraliserades och nykterhetsrörelsen växte sig stark.
Min farfar var nykterist ända upp i 40-årsåldern. Om han hade levt idag hade han fått se en ny nykterhetsrörelse växa sig stark. Och han hade fått bevittna hur den sexuella frigörelsen för kvinnan, som han stred för, på nya vägar kom att bli villkorad igen. Men Damberg och Wiklund visar, att trots att kvinnors drickande i allmänhet ökat, så är deras drickande fortfarande mindre riskfyllt än mäns.
Kvinnor har sedan 1980-talet druckit hälften så mycket som män, och många dricker främst för att få njuta. Trots detta skuldbeläggs kvinnors alkoholintag mer, medan en man som Leif G W Persson i en intervju får sin periodalkoholism förskönande omskriven som en kontrollerad arbetsmetod. (DN 19/9)
Det finns inga poänger med att försköna och förneka alkoholism. Men att försvara kvinnans egna rum, där hon får njuta fritt, är viktigt så länge det rummet är kontroversiellt.