Springsteen styrde med lösa tyglar

Inledningen är mäktig. Som silhuetter mot en projicerad soluppgång kliver musikerna upp på scenen en efter en. Sist kommer Bruce Springsteen själv in, och med ett enkelt "Hello Stockholm" drar han i gång första låten, John Henry, i en ännu mer oborstad version än på albumet. Och det oborstade ska prägla hela konserten. Springsteens senaste album, We Shall Overcome - The Seeger Sessions, är ett oväntat album för att komma från honom. Perfektionisten Springsteen, som aldrig brukar bli nöjd, lät det vara klart redan efter två dagars inspelning. Den mindre finslipade estetiken härskar också på Hovets scen.I första halvan kommer jag på mig själv med att nästan glömma bort Bruce Springsteen. Till skillnad mot när jag sett honom tidigare är han inte den självklara mittpunkten. Han är bara en del av den stora skevande maskinen The Seeger Sessions Band, där alla musikerna får komma fram ungefär lika mycket. Och det skevar verkligen. Stundtals tycks samtliga 16 musiker dra åt helt olika håll, för att sedan mötas i enorma urladdningar. De korta mellansnacken är typiska för folkmusik i dag, lite undervisande.Tittar man noga syns det dock vem som är bossen, även om han styr med lösa tyglar, och när han i andra halvan blir mer snacksalig och upprättar mer kontakt med publiken är han den stora stjärnan igen.Konserten består mest av Pete Seeger-inspelningarna från senaste albumet och en del andra folksånger. Det är bra. De få egna alstren, bland andra Johnny 99, fungerar inte lika väl i folkmusiktappningen. Undantaget är den otroligt vackra versionen av My City of Ruins i extranumret, men där gör bandet också något helt annat. Den finstämda körsången och den stämningsfulla musiken blir ett perfekt brott mot alla de skramliga urladdningarna, som mot slutet nästan blev mer än jag orkade med.