Springsteen på gott humör

Bild text: Bruce Springsteen har trots över 30 år i branschen inte förlorat något av underhållningsvärde eller auktoritet. Det var en Bruce Springsteen på gott humör som mötte Hovets publik. Det skämtades bland annat om kvällstidningsskriverier och midsommarfirande. Några fler av de riktigt stora hitlåtarna saknades, men med det nya starka albumet Devils & Dust i ryggen, blev det ändå mer än sevärt. MUSIKFå artister är lika folkkära som Bruce Springsteen och aldrig märks det mer tydligt än när man ser publikens entusiasm på en konsert. Hovets publik den här kvällen utgjorde inget undantag. Vad han än tog sig till så mötte han bara ovationer. Det är inte konstigt när han gjorde sig förtjänt av det, som under mesta delen av konserten. Men visst kändes det lite märkligt när den totalt misslyckade inledningen med två låtar av musikaliskt experimenterande (med bland annat orgel och ekon) fick öronbedövande jubel som svar. Det var lätt att få en känsla av att Springsteen skulle ha kunnat göra vad som helst utan att det gjort någon skillnad. Han skulle inte ens behövt spela musik, bara stå där och vara älskad. Som tur var så fanns inte det som alternativ och en bit in på spelningen var det inget kvar att fundera över. Då var hyllningarna välförtjänta. På den här turnén har han lämnat E-Street Band hemma och framför musiken helt ensam. Det innebar att han växlade mellan att sitta vid pianot och stå med gitarren i typisk Springsteenpose. Soundet blev naturligt nog mer avskalat än med kompband, men utan att det kändes fattigt. Liksom annars så var det den starka rösten och materialet som stod i fokus. Här bara mer tydligt än i vanliga fall. Och han var på gott humör. Det skämtades om midsommarfirande, med snaps och kvällstidningsskriverier. Han fick publiken att sjunga Helan går och briljerade med svenska ord. Publikfrieri, utan att det som hos vissa andra artister känns det minsta tillgjort. Det handlar om sättet han gör det på, med en naturlig självklarhet och utan minsta tvekan. Att det inte var någon greatest-hits konsert stod klart ganska snabbt. Repertoaren bestod mest av låtar från det senaste albumet Devils & Dust, som emellanåt blandades ut med äldre alster, av vilka förhållandevis få tillhörde de stora hitlåtarna. Undantagen var bland annat The River och My Hometown. Eftersom Devils & Dust är ett av hans starkaste album på länge så fungerade det bra, även om man inte kan låta bli att känna en viss saknad efter vissa guldkorn. Konserten knöts ihop av att extranumret avslutades med liknande experimenterande med orgel och ekon som i inledningen, även den här gången misslyckat. Men bortser man från dessa oförklarliga detaljer så framträder en artist som efter över 30 år i branschen inte förlorat något av underhållningsvärde eller auktoritet.