Sprickorna bakom kristallen

KRÖNIKA. Ska man ordna schlager-EM i ett land som enligt demokratiindex ligger mellan Vitryssland och Kina? Maria Ripenberg tycker att man kan det, men frågan är komplex.

Håkan Holmberg

Håkan Holmberg

Foto:

Kultur och Nöje2012-05-26 08:41
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Om det inte vore för Eurovision Song Contest skulle jag inte alls skriva denna krönika om landet Azerbajdzjan på UNT:s kultursida. Ett spontant svar på frågan om huruvida det är fel av Sverige att delta i schlagerfinalen i Baku blir därför nej. Strålkastarljuset riktas nämligen inte bara mot Kristallhallen och allt annat flashigt, påkostat och nybyggt i oljemetropolen. De belyser också vräkta invånares rivna bostäder, misshandlade demonstranter, fängslade och utpressade journalister, tystade människorättsaktivister, politiska fångar, trakasserade homosexuella, förtryckta kvinnor – och en president som ändrat författningen så att han ska kunna sitta kvar ett obegränsat antal mandatperioder.

Men frågan är komplex. Genom att delta i glitter och glamour-tävlingen hjälper vi ju till att marknadsföra landet och polera dess fasad. Minst 50 procent av intäkterna i statsbudgeten kommer från oljesektorn. Azerbajdzjan är ett rikt land, och Sverige är ett av de många länder som importerar dess olja.

De stora intäkterna är dock skralt fördelade. Fattigdomen är fortfarande utbredd i Azerbajdzjan. Enligt den svenska regeringens hemsida är det mest oljedelen i ekonomin som frodas. Den andra utvecklas betydligt långsammare. En annan sida av oljefesten är att landet smutsats ned rejält av petroleumindustrin, förutom sviterna av de stora mängder kemiska bekämpningsmedel som användes under sovjettiden.

Att Azerbajdzjan har tillhört Sovjetunionen märks kanske ännu mer där än i Vitryssland: landet drivs företagsmässigt av en dynasti, där president Ilham Alijevs far var KGB-general i Sovjet och från 1982 dess vice premiärminister.

Här finns visst, som i Vitryssland, ”fria och oberoende” journalister – men de motarbetas konstant. Mord på journalister är inte heller ovanligt. Den regimkritiske journalisten Elmar Hüsejnov, som sköts till döds 2005 när han kom ut ur hissen från sin bostad, har liknats vid den ryska journalisten Anna Politkovskaja som sköts i bostadens hiss 2006. Mordet på Hüsejnov är ouppklarat.

”De förstorar smärre tillkortakommanden i vårt land medan de blundar för de stora framsteg som har gjorts”, sade ordförande i landets pressråd, Aflatun Amashov, i en intervju häromveckan, då han anklagade utländska medier för ”kampanj” mot landet.

Men är det inte snarare så att vi under schlager-EM kommer att blunda just för alla ”tillkortakommanden” och bara se glamouren?

Så låt oss föra kampanj! Vi måste larma om landet, som enligt tidskriften The Economists demokratiindex ligger på plats 140 av 167 – mellan Vitryssland och Kina. Som enligt Reportrar utan gränser ligger plats 162 av 179 i index över pressfriheten i världen. Och så vidare.

Musiktävlingen ger oss journalister ett ypperligt tillfälle att ställa frågor. Dels till den europeiska public service-organisationen EBU, som arrangerar schlager-EM och som säger sig ”förkroppsliga de högsta tänkbara etiska ideal”, när det gäller press- och yttrandefrihet, mänskliga rättigheter osv. EBU:s Michelle Roverelli sade till TT häromdagen att tävlingen är ”apolitisk” och att det är en tv-kanal, Ictimai, och inte landet Azerbajdzjan, som är medlem i EBU.

Men visst är det politik om familjen Aliyev ser tävlingen som ett ypperligt marknadsföringstillfälle av ”sitt” land. Där staten kontrollerar de flesta medierna och använder dem till propaganda, får schlager-EM en helt annan dimension än i länder med fria medier. Den glättade ytan förvandlas till ett pansar när den ska dölja vidrigheter.

Vi skulle även kunna ställa frågor till EU och den svenska regeringen. Vad menas med att Sverige ”inom EU-arbetet, främst genom Östliga partnerskapet, stödjer Azerbajdzjan demokratiseringsprocess, främjandet av respekten för mänskliga rättigheter samt EU-integration”? Vems demokratiseringsprocess stödjer vi? Och på vilket sätt?

På Island ledde de uppenbarade bristerna i mänskliga rättigheter till en fråga i Alltinget. Árni ×ór Sigurðsson, alltingsledamot för Gröna vänstern och ordförande för utrikesnämnden, frågade i en interpellation i februari kulturminister Katrín Jakobsdóttir om hon satt sig in i situationen i Azerbajdzjan. Detta sedan flera isländska schlagerlegendarer velat att Island skulle bojkotta tävlingen. Men är det en kulturministers sak att stoppa deltagandet? Nja, möjligen i ett land som Azerbajdzjan. Själva poängen är att frågan över huvud taget tas upp. För politiker i många länder behöver trots allt väckas. De har nämligen olja i ögonen, enligt Amnesty International.

De anser att ”oljefixeringen” hos medlemmar i det internationella samfundet ”underlättar attackerna mot kritiska röster i Azerbajdzjan”. Det mönstret känner vi i så fall igen alltför väl.

Om EBU – för det är väl bara de som kan göra det – vägrat arrangera tävlingen i Azerbajdzjan hade vi ju också fått veta hur det står till i landet. Och det hade varit en rejäl nesa för familjen Alijev. Men vi vet inte om det lett till större demokrati.

Så njut av Loreen – men glöm inte ”tillkortakommandena” bortom kristallfasaderna.