Spretiga schabloner

Stadsdelen Queens på 80-talet: det pågår ett krig mellan ryska maffian och NYPD, New Yorks poliskår. Inramade av en massa musik från tiden försöker en far och två bröder göra upp med den "samhällshotande kräftsvulsten".

Det känns lite smått som om filmen är del av en konspiration just nu att skylla allt på ryska maffian. Det är bara att se svensk eller amerikansk film. Nåja. Mest blir denna en film en berättelse om Familj och Patriotism, som det så ofta brukar bli i amerikanska sammanhang, inte minst nu när denna nation utkämpar ett krig på bortaplan.
Det verkar som om regissören, tillika manusförfattaren James Gray har lite svårt att bestämma sig om vad det är han ska skildra: en dekadent klubbkultur, knarklangare, en moraliskt högstående poliskår, sann familjeanda, ett enat folk mot inkräktarna...

Han är på rätt väg i början. Då finns en spänning som griper tag och filmen har den där speciella närvaron. Samspelet mellan Joaquin Phoenix, Mark Wahlberg och Robert Duvall sitter fint. Miljöerna, musiken och tidsandan känns.
Sedan blir det mest schabloner och en del förvirrad intrig. Det hela blir också förutsägbart man mot man mellan den förlorade sonen och den finansminister Anders Borg-liknande mafioson. Kanske är det ändå fastighetsskatten det handlar om.

Spretiga schabloner

Det börjar spännande, men blir snart alldeles för förutsägbart. Björn G Stenberg har sett stjärnspäckade We own the night.