Spretig bakgrund till unik Jojje

Utomlands är han däremot känd för att han under massor av år var en av världens fem största studiogitarrister med bas i USA. Även på senare år har man kunnat höra honom på inspelningar med alla från Backstreet Boys och Kent till George Benson.
För att kunna smälta in i så skilda sammanhang som möjligt tenderar studiomusiker av denna kaliber att vara nödgade att göra avkall på sin individualitet. Så icke Wadenius. På skiva kombinerar han de bästa av världar genom att skickligt anpassa sin personliga stil till omgivningen, men på scenen här i Uppsala är det 100 procent Jojje som hörs.

Unikt gitarrspel
Hans gitarrspel är unikt och inte minst är han ett proffs ut i fingerspetsarna. Detta så till den milda grad att han trots influensa och uppenbart risig dagsform inte bara vägrar att ställa in, utan dessutom förmår spela på en nivå som väldigt få musiker når upp till.
Några som dessvärre inte gör det är hans medhavda komp. Martin Östergren (keyboard), Leif Johansen (bas) och Pete Abbott (trummor) är alla skickliga, välmeriterade musiker, men bandet känns föga samspelt och det är först framåt slutet av konserten som allt rör sig åt samma håll.
De som vant sig vid senare års välkammat lågmälda Jojje har föga att hämta under kvällen, i stället är det tung funkrock och sirliga västkustballader som gäller.

Pigga tappningar
Förhandlingarna inleds med Robben Fords Brother i pigg tappning, följs av Jojjes ballad Longing med mustigt Porcaro-shufflekomp, New Orleansfunkiga Sushiland, med ett fräckt tvärflöjtssolo via keyboarden, stilla balladen Kärleksmorgon och efter pausen en räcka hårdsvängande låtar med fusionsnumret Atlantis och Jeff Becks tunga Led Boots som lovvärda utropstecken. Likt ett fint vin mognar konserten med tiden, men underbart är kort och lagom till att alla bitarna faller på plats är sagan all.