Videon är inte längre tillgänglig
Skyliften brummar och korgen höjer sig sakta uppför husfasaden, flera meter upp. Konstnären Carolina Falkholt drar på sig masken som skydd mot damm och lösningsmedel, greppar sprejburken och börjar måla. Sprejar små svarta fjäll som formar en hand – som i sin tur på teckenspråk formar bokstaven ”n”. Sex stora händer ska det bli till slut, som tillsammans tecknar ordet ”teckna”.
– Jag har länge målat kroppsdelar, särskilt händer. Teckenspråket var en naturlig fortsättning på det. Fred för mig är att få uttrycka mig fritt, hitta språk för de frågor jag har, säger hon.
Verket Carolina Falkholt just nu skapar på en husvägg i Eriksberg i Uppsala är en del i Uppsala kommuns projekt Fredsåret 2014. Tanken är att hon ska tolka begreppet fred utifrån sin egen konstform. Och Carolina Falkholt, som hela livet arbetat med graffiti, ville använda det offentliga rummet som konsthall, stenfasaden som duk och orden och tecknen som motiv.
– Som konstnär behöver jag det fredade rummet. Det handlar om min konstnärliga frihet men också om att få lugn. Och jag hoppas att målningen i sig också skapar ett fredat rum, en plats för funderingar och tankar för den som tittar.
Fredade rum är något av en bristvara i dag, menar hon. Vi utsätts för ett ständigt flöde av information och irritationsmoment.
– Det är svårt att hitta fridfullhet. Och ja, fred, säger hon och ställer ner burken, och tillägger:
– Jag är väldigt kritisk i mitt tänkande. Jag ser så mycket som är fel i samhället och världen och ställer ständigt frågor, försöker förstå och tecknar under tiden – det är mitt sätt att tänka. Just nu pågår flera stora konflikter i världen, och jag vill genom min konst undersöka varför vi människor handlar som vi gör. Formulera frågor, om och om igen.
Verket hon uppför är del i en triptyk, alltså tre olika konstverk som tematiskt hänger samman. De två andra väggmålningarna är redan färdiga. Ett är målat på grannhusets fasad, bara några meter från där vi står just nu, och det andra finns i Gottsunda centrum. Hela verkets namn är ”techno techne teckna”, tre ord som betyder mycket för henne i skapandet. Inte minst technon, den elektroniska musiken som likt ett bakgrundskomp finns närvarande i hennes arbete.
– Liksom technon arbetar jag med upprepningar, beats och puls. Mitt måleri är musik. Pennan och sprejburken är mina instrument med vilken jag målar musik.
För sjutton år sedan, när Carolina Falkholt var 20 år, intervjuade jag och en kollega henne i en reportagebok vi skrev. Hon var då ung graffitimålare med namnet ”Blue” och vi följde henne under några nätter i Stockholms tunnelbana. Då var arbetet illegalt och hemligt och fotot av henne i boken är taget bakifrån, anonymiserad. Hon skrattar lite när hon ser det nu, minns de där nätterna när hon sprejade sina målningar, ständigt jagad av väktare och etablissemang. Jag frågar henne hur hon ser på sin konstnärsbana sedan dess? Vad har hänt?
– Jag undersöker fortfarande kreativitetens och graffitins möjligheter i det offentliga rummet. Men min politiska medvetenhet är en helt annan i dag, inte minst vad gäller feminismen. Den feministiska blicken är extremt viktig i mitt arbete i dag, ja, den är grundläggande.
Vilket bland annat fick henne att tillsammans med ett antal kvinnliga graffitikonstnärer starta konstprojektet ”grafitta”. Syftet är att tänja på graffitins traditionella machoideal, att måla graffiti utifrån sina egna normer.
– Att bli kallad fitta är det sämsta som finns, och används för att förnedra kvinnor. Vi ville återerövra ordet, ta tillbaka värdigheten och påverka strukturen som trycker ner kvinnor. Grafitta är ett sätt att säga stopp till förtryck, säger hon.
Men kvinnokön är kontroversiella. Det fick Carolina Falkholt i högsta grad erfara tidigare i år när hon gjorde en målning på en skola i Nyköping. Motivet var en vagina. Det tyckte kommunen var opassande och satte upp en vägg framför verket. Carolina Falkholt suckar. Det här har hon fått kommentera många gånger den senaste tiden. Men hon är fortfarande ilsken över Nyköpings kommuns agerande.
– Att dölja mitt verk är att förnedra min konst, att förnedra mig. De vill få mig att backa, att säga att jag gjorde fel. Men det kommer jag aldrig att göra!
Det är råkallt i skuggan av huset och Carolina Falkholt har huvan uppfälld och en halsduk virad många varv om halsen. Hon tar en mintkanelpastill. Fortsätter med det intensiva sprejandet.