Sprängfylld vårkonsert

Norrland nations Salongsorkester med dirigent Kurt Lewin gav på tisdagen sin Vårkonsert. Det konsertprogram man bjöd på var packat, något konsertsalen tyvärr inte var; presumtiva lyssnare kanske väntade på ledig torsdag.@3a Text:Orkestern började i alla fall med den gustavianske tonsättaren J M Kraus, en i kretsarna runt Bellman och Lenngren; man spelade dennes Ouvertyr till enaktsoperan Prosperin. Man genomförde bra nyanserat spel med lagom elegans och variation i uttrycken.Ännu bättre blev det i den med Kraus samtida tonsättaren J Haydns Symfoni 104 D- dur, Haydns sista. Vissa blåsinstrument hade man uteslutit, men orkestern utökades i alla fall med pukor. Detta symfoniska mästerverk, med sin blandning av pompa, innerlighet och rustik glädje, spelades med ibland (tyckte jag) farligt snabba tempi. Men man lyckades ge en bra musikalisk helhetsbild av verket.Gabriel Faurés Elégie för cellosolo till orkester är ett förvånansvärt temperamentsfullt stycke för denne ofta återhållsamme tonsättare. Orkestern får där en lågmält följande eller kraftfullare initiativtagande roll, något man genomförde utmärkt. Men det mest imponerande var solisten. Kristina Winiarski, blott tolv år gammal, tolkade musikens uttrycksfulla melodik eller upprörda girlanggestik alldeles lysande. Hon bjöd dessutom efteråt som extranummer en sats ur Svit G-dur av J S Bach. Vilket framtidslöfte!Så till svenskt 1930-tal med L — E Larssons bekanta tresatsiga Pastoralsvit. Den första satsens snabbare del blev i utförandet ibland lite rörig och med dålig klangbalans. Andra satsen, den klassiska Romansen för enbart stråkar, är enormt känslig i intonation och nyansering. Brister fanns, men i stort var tolkningen fullt godkänd. Den sista satsen fick ett utmärkt klangskimmer i sin huvuddel, med en riktigt pastoral mellandel dessutom. Därmed sattes utmärkt punkt på en vital konsert. NSSO visar hur stora framsteg man gör under Kurt Lewins tålmodiga men fordrande och säkra ledning. Fritidsmusiker är också musikälskare — härmed bevisat.