Spräck nätmyterna! Du är lurad!

Din dagliga avprogrammering finns på den här webbadressen: http://whimsley.typepad.com. Tom Slee, en kanadensisk författare som bloggar under rubriken Whimsley, är den bästa mediekritiker jag hittat på länge. I långa, pålästa och torrt ironiska texter plockar han sönder de fraser och myter om nätet som sprids av visionärer som Chris Anderson och Clay Shirky. Hans artikelarkiv är ett fynd (leta upp texten ”Wikibollocks: the Shirky rules” och gå vidare därifrån).
Det här, inser jag, är just vad jag törstat efter medan jag bläddrat mig igenom alla svenska förståsigpåare som år efter år upprepar samma storögda internet-förändrar-allt-krönika som hade börjat lukta redan vid millennieskiftet.

Det som gör vår diskussion om nätet och det förändrade medielandskapet så dum är att den i så hög grad förs i emotionella termer. En klichébild av en föråldrad murvel som är ”rädd” för att förlora sin ”status” och liknande karikatyrer får ersätta både fakta och analys. Vi matas med känsloargument som en sjuåring hade genomskådat om man använde dem för att locka honom att lämna ifrån sig en glasspinne, men när det handlar om att övertala en hel generation att lämna ifrån sig sin upphovsrätt och sin framtida försörjning tar vi dem tydligen på allvar.

När andra skriver om känslor skriver Tom Slee om pengar. Är inte det lite fult? Det handlar väl inte om pengar längre? I den nya informationsekonomin kan man liksom hålla sig svävande utan att få betalt, alla delar med sig åt alla, ”fildelning är kärlek”, och därför fungerar det på något sätt ändå, så länge man inte börjar tänka negativt och ifrågasätter det hela. Men som Slee skriver: de vackra fraserna gäller bara oss. Det är vårt kreativa arbete som ska delas gratis. Pengarna delas däremot inte: ”om jag delar med mig och du får pengarna är jag inte altruistisk, då är jag bara en sucker.”

Gör-det-själv-kulturen uppstod inte när vi ”fick” internet. Har vi drabbats av så total amnesi att vi redan glömt att 1900-talet myllrade av folk som gjorde det själva – fanzin, amatörteater, musik, poesi, diskussionsklubbar och föreningsliv? Det som händer nu är att storföretagen lägger beslag på amatörkulturen utan att betala – och sedan säljer den tillbaka till oss som ett ”uppror” mot ”eliten”. Det är inte mer anti-elitistiskt än det genidrag tv-bolagen fick i slutet av 1990-talet: ersätt journalistik och dramatik med ”riktiga människor” som låter sig exploateras billigt i tävlingar och dokusåpor.

I dag kan vem som helst nå en miljonpublik utan mellanhänder, sägs det. Tom Slee visar att det är en lögn. Vi byter bara från en uppsättning mellanhänder till en annan – och så rebelliska att vi frågar om villkoren innan vi går med på bytet vill vi inte vara! Alla som ligger på nätet når sin publik genom ett storföretag: Facebook, Youtube, Twitter, bloggtjänster eller Amazons ”självpublicering”. Den största mellanhanden av alla är förstås Google, ”more a master than a servant”, som Slee kallar dem.

Clay Shirky skriver hänfört om ”Charlie bit my finger” – ett klipp om en baby som biter sin storebror i fingret. Klippet blev en av världens mest sedda Youtube-videor, och det, påstår Shirky, betyder att imperiet har fallit. Alla kan själv nu! När Shirky skriver det gör han samma sak som en trollkarl som distraherar oss med ena handen för att vi inte ska se vad han gör med den andra. Titta här! Titta på Charlie! Titta inte dit!

Tom Slee pekar däremot på det vi inte ska se: de enorma serverfarmer som krävs för att distribuera Charlie-klippet till 170 miljoner tittare. Storyn är inte Charlie, skriver han, storyn är att makten förskjuts till en ny uppsättning mediekoncerner – färre och större än någonsin. Det vi är med om är inte en demokratisering utan en monopolisering. Det är en story som är ännu mer spännande än anekdoten om babyn som blev en Youtube-succé, men den gör skribenter som Shirky och Anderson sitt bästa för att dölja.