"Neeej, säg ingenting!"
Debatten om så kallade spoilers är inte ny, snarare gammal som gatan. Men att känsligheten inför oönskade förhandstips om böcker, filmer, pjäser och andra verk tycks ha stegrats de senaste åren kan vi nog vara överens om.
"Dagens spoilerhysteri är faktiskt någonting nytt. Folk blir som tokiga om de får reda på avgörande händelser i böcker och filmer eller – gud bevare – slutet", skrev DN:s Åsa Beckman i en krönika nyligen. Sajten tv-dags varnar tydligt och regelmässigt för informationsläckor ovanför var och varannan artikel, men det är oklart om det räcker. "Ibland vill folk inte ens höra gissningar eller spekulationer, för att det skulle kunna förstöra deras upplevelse", skrev journalisten Julia Skott i ett inlägg häromåret. Till och med SVT:s debattsida har varnat för tv-spoilers ovanför ett inlägg av Kakan Hermansson om sexism i tv-serien "Game of Thrones".
Förhandsinformation, särskilt om populärkultur, beskrivs ibland närmast som ett maktmedel människor emellan – en konfliktlinje av det lättsammare slaget som inte sällan i sin tur görs till eget berättarstoff i populärkulturen. I ett sent avsnitt av den ljuvliga tv-serien "Community" utkämpar Britta och Abed en bitter spoilerstrid ("Prince Ironstone’s daughter is his mother!") om den fiktiva serien "Bloodlines of Conquest".
Visst kan denna besatthet vid spoilers vara ett sätt att, som Åsa Beckman uttrycker det, värna om sin egen upplevelse och att "bevara berättelsers ursprungliga verkningskraft". Men den avslöjar ändå något ganska deprimerande om den konst- och kultursyn som tycks vara utbredd i dag, en som är helt styrd av "handling" och progression. Ett slags intrigernas tillväxtekonomi där publiken ständigt kräver nya kickar, överraskningar och vändningar – och där spoilers kan devalvera hela upplevelsen.
Frågan knyter an till det det lite hånfulla begreppet "tjejlyssna" som dök upp för några år sedan, och som syftar på att lyssna på en låt om och om igen. Att som publik stanna kvar länge i ett verk, att vila i dess detaljer, atmosfär och tempi har märkligt låg status, trots att det är ett sätt att ge sig själv en relation med ett tonspråk, med en uppsättning rollfigurer och en stämning.
En återkommande invändning mot Patrick Modiano, förra årets nobelpristagare i litteratur, var också helt följdriktigt att han skriver samma bok om och om igen. Modiano har fastnat i en "melankolisk loop" med "nattgator, gatlyktor och halvtomma parisiska kaféer", skrev Maxim Grigoriev i Svenska Dagbladet (11/10 2014). Detta medan Therese Eriksson i samma tidning välkomnade en "renässans för det tålmodiga ältandets konst".
Kanske kan man rentav dra en skiljelinje här? En som handlar om den större synen på tillvaron, dess rörelser och människan som alltings motor. I protest mot det linjärt framstegsinriktade står några kvar och gapar, i fortsatt förundran inför alltet.