Patricia Highsmiths romankaraktär Tom Ripley är en antihjälte i ordets mest bokstavliga bemärkelse. Föräldralös och uppfostrad av en faster som kallar honom ”sölkorven” är Ripley en man som dragit livets nitlott. Han är heller varken särskilt smart eller speciellt snygg. Till sina många talanger kan han räkna att fuska i spel och att förfalska namnteckningar men mest värdefullt är att han saknar samvete. I den första romanen ”En man med många talanger” från 1955 uppenbaras en första chans att vända lyckan. Det rike Herbert Greanleaf bekostar honom en resa till Italien för att hämta hem den förlorade sonen Dickie. En homoerotiskt laddad vänskap uppstår mellan de två unga männen som fullbordas när Ripley antar Dickies identitet.
Jonas Österberg Nilssons bearbetning av romanen öppnar upp för just frågor om blick och identitet med sin iscensättning som är så infallsrik att den går över gränsen till kaotisk. På scenen tronar en box i rostfritt stål som den hudsakliga spelplatsen. Längs väggarna ser vi sminkbord och speglar där skådespelarna tillåts maskera om, tillika rekvisita – en skrivmaskin och martinivirke bland annat – som utnyttjas även när skådespelarna inte står i det direkta blickfånget. En videokamera fungerar som medium för korrespondensen mellan Ripley och makarna Greenleaf. Projicerat mot den stålblanka fonden ger det intressanta spegeleffekter som förändrar perspektiven beroende på var man fäster blicken. Jonas Österberg Nilsson borde ha haft tilltro till sin idé och sina skickliga skådespelare – Simon Reithner i titelrollen gör en oklanderlig prestation liksom Madeléne Evertsson som Marge Sherwood. Inte heller att förglömma Johan Stavring som playboyen Dickie och Yngve Dahlberg och Åsa Forsblad Morisse som makarna Greanleaf.
Men som tidigare antytt, infallsrikedomen svämmar över i kaos. Att skådespelarna bryter fjärde väggen är i dagsläget att räkna som ett ganska konventionellt grepp, men när delar av ensemblen får spela över birollerna i jakt på lättköpta skratt så tappar föreställningen stringens. Och till det musiknummer med gamla italienska schlagerdängor, en passage där det klättras upp bland bänkraderna, ljus- och scenografiska lösningar som hade kunnat vara fiffiga men som nu forsar som en splittrande kaskad. För vems skull? Inte är det för publikens. Kill your darlings brukar det heta, och inte omedveten om det ironiska i att ge detta råd i en pjäs om en samvetslös seriemördare, så är det ändå med de orden jag avslutar denna recension.