Spexig kameleontrock

I botten gör de enkel, bluesbaserad rock, men de gör också utflykter till Motownland, någon sorts lättversion av Captain Beefheart och garagerock av 60-talssnitt. Bland annat. Från första stund är det full fart, de skakar sina grånade manar och låter sig inte bekomma av att publiken är gles och lämnar golvet tomt framför scenen.NRBQ uttyds New Rhythm & Blues Quartet. De är inte så new längre, de bildades i Miami redan 1967 som New Rhythm & Blues Quintet. Konserterna är kända ­ bland dem som känner till bandet, vill säga ­ för att vara spexiga tillställningar. Bandet blandar hej vilt, gör sig inte alltid besvär för att det ska låta bra. De sjunger In the still of the night a cappella för att någon i publiken önskar den, avlöser med lastbilschaffisrock och accelererande rockabilly.Det är inte svårt att förstå hur kärnan i bandet kunnat gå in på sitt fjärde decennium. Det blir knappast enahanda att blanda och ge som NRBQ gör. Men faran med ett så här osorterat förhållningssätt till musik är att det lätt blir ironiskt, särskilt när man mixar in en stor del tokrolighet. I en kvart låter musiken uppfinningsrik, sedan börjar man inse att påhittigheten bara består i att ta olika genrer, överdriva deras särdrag och helst lägga in något som inte hör dit. Ett trombonsolo eller en keps med öronlappar i lammskinn, det spelar inte så stor roll.Spelningen blir en lång katalog över stilar som bandet behärskar och olika sätt att röra ihop dem. Det är inte fråga om att bandet struntar i genregränser, snarare om att man ska kunna leka stilspotting i låtarna. Ser man bortom kvartettens kameleontiska och otvivelaktiga musikalitet blir det genast ganska tomt.