Telltale Games var kanske inte först med det, men definitivt ett av de viktigaste spelföretagen när det kommer till införandet av episodbaserat spelande. Sam and Max, Monkey Island, Jurassic Park – många spelserier, framför allt från äventyrsgenren, har fått en uppstyckad Telltale-behandling. Det har inte alltid fungerat bra.
Med The Walking Dead har det kaliforniska företaget hittat en sann guldåder. Men att skriva en recension av det tredje avsnittet av deras The Walking Dead-spelserie (fler spel, från andra förläggare, är också på väg) är inte helt lätt utan att avslöja för mycket för er som fortfarande väntar med att ta sig an serien. En varning är härmed utfärdad.
Avsnitt tre utspelar sig en vecka efter händelserna i det andra avsnittet. Den lilla gruppen överlevare har barrikaderat sig på ett motell. Provianten är hela tiden på upphällningen och de vandrande döda lurar ständigt runt närmaste hörn.
Men problemen slutar inte vid de odöda varelserna, också de få som fortfarande har puls ställer till med djävulskap för den brokiga skaran. När ett gäng banditer stormar motellet bestämmer sig gruppen för att hastigt lämna sitt gömställe och söka skydd någon annanstans.
På exakt samma sätt som serietidningsförlagan The Walking Dead, är Telltales speladaption ett fantastiskt forum för karaktärsutveckling och relationsdrama. Spelet handlar ju inte primärt om odöda monster och vandrande lik – utan om levande människor, om gruppsykologin dem emellan. Zombierna är egentligen bara ett slags ställföreträdande hot (det hade kunnat vara vad som helst), som finns där för att sätta berättelsen i en kontext. Med det som grundtanke ställs betydligt mer intressanta frågor än hur spelaren ska få ammunitionen att räcka, eller vilket sorts fantasifullt vapen hon kan tänkas bygga. Huvudkaraktären Lee var till exempel misstänkt för mord på en kongressledamot innan zombiekatastrofen. Spelaren ställs vid upprepade tillfällen inför valet om hon ska låta Lee erkänna vad som hänt för gruppen överlevare, eller bara försöka börja om på nytt och låtsas som ingenting. Hans lögner påverkar hans ställning i gruppen, både på gott och ont.
Visst märks det att vi kommit halvvägs genom första säsongen (det är klart att det kommer mer efter den här otroligt lyckade satsningen!). Tempot sjunker en aning under tredje avsnittet, de två inledande var fulla av ögonblicken då jag satt med hjärtat i halsgropen. Men även om The Long Road Ahead till ytan sett både är en bildlig och bokstavlig transportsträcka finns här gott om både drama och fördjupning. Flera av karaktärerna växer och får ytterligare dimensioner under tiden vi lär känna dem. Därför blir det också extra effektfullt när de slits ifrån gruppen.
Det här är ytterligare ett bevis för att Telltale på ett mästerligt sätt lyckas återskapa serietidningens storhet - något som tv-serien misslyckats med.