Fem år efter händelserna som utspelades i Borderlands har planeten Pandora åter blivit universums mittpunkt. En värdefull naturresurs började nämligen snabbt flöda upp ur planetens yta, något som drog till sig uppmärksamhet från några av rymdens värsta rovkapitalister. Handsome Jack, ledare för Hyperion Corporation, är den värste av dem alla - och det är också han som med våld härskar över Pandora. Samtidigt börjar rykten om upptäckten av ett begravt valv, fyllt av rikedomar. Spelaren axlar rollen som en hårdhudad valvjägare - men blir snabbt mer än bara en skattletare.
Gearbox Software följer upp den kanske lite oväntade succén originalspelet resulterade i med ett spel som är bättre på i princip alla punkter. Borderlands har beskrivits som ett Diablo i förstapersonsvy, som utspelar sig i ett slags Mad Max-lik yttrerymden-miljö. Vad det i praktiken innebär är ett spel där huvudkaraktären ständigt är på jakt efter utrustning och erfarenhet för att förbättra sina chanser mot fienden - och på så sätt hitta ännu bättre utrustning och fortsätta den uppåtgående spiralen. Det centrala i Borderlands-konceptet är vad som kallas “loot". Att hela tiden erbjuda en liten morot för spelaren att ta sig vidare. Nya vapen som är lite bättre än de gamla, med flera olika variationer för att locka spelaren till att experimentera. Det gränsar hela tiden till en manisk jakt där varje litet skrymsle måste genomsökas efter endollarssedlar och ammunition. Jag har i regel svårt för den här sortens speldesign, men i Borderlands 2 finns det mer än bara en rätt väg framåt.
Det finns inte alltid bara ett bra vapen - utan flera som lämpar sig för olika spelstilar.
Det spelas med fördel i samarbetsläge med mänskliga medspelare (upp till fyra stycken). De fyra nya valvjägarna är kommandosoldaten Axton, sirenen Maya (med magiska krafter) , levande kanontornet Salvador och prickskytteroboten Zer0.
Allt medan karaktärerna utvecklas kan du sedan styra dem åt olika håll i underkategorier till den klass du inledningsvis valde.
Borderlands 2 handlar inte särskilt mycket om målet, det är resan dit som är det viktiga. Den ständiga framåtrörelsen, påskyndad av de ständigt återkommande morötterna, är spelets grund.
Berättelsen är oändligt mycket bättre än i originalet, men på samma sätt inte särskilt djup - dialogen, skämten och de många märkliga karaktärerna är (med ett par undantag) dock riktigt underhållande.
Nyheterna i Borderlands 2 är många men små. Faktum är att det mesta känns som det gjorde i originalet - men lite mer putsat, lite mer färdigt. Till råga på är den bläckplumpigt tecknade designen något av det absolut snyggaste jag sett. Ytan, variationsmöjligheterna, dialogen, karaktärerna och den väldesignade jakten gör Borderlands 2 till ett spel som är väldigt svårt att lägga ifrån sig.