Uppsalakonstnären Olof Hellström är död. Men i alla stadens väderstreck har han lämnat spår: bronsnävarna som bänder isär gallret vid Martin Luther Kings plan, Islandsbrons smidesräcke, klocktornet på Berthåga begravningsplats, ljusbärarna i Domkyrkan…
I dag skulle han ha fyllt 94 år, Olof Bernhard Hellström, kallad Olof, och mer sällan Olle. Konstnären, vars verk finns på så många platser runt om i staden, att ingen kan invända mot beteckningen ”Uppsalakonstnär”, även om han föddes i Umeå och växte upp i Härnösand.
I tisdags hann döden ikapp honom och ett långt konstnärsliv fick sitt lugna avslut.
Som konstnär och människa var Olof Hellström såväl tes, antites som syntes: han var en livad själ, dansant och lekfull. Besökaren i hans ateljé inne på gården på Östra Ågatan kunde mycket väl bli uppbjuden till en svängom. Eller inviteras till lite skoj med någon mekaniskt uppdragen plåtleksak från 1950-talet - men lika gärna bli indragen i ett djuplodande samtal om den genomblåsta människans kamp för sin identitet i ett hårt och nästan kvävande prestationssamhälle.
Hans konst var på samma sätt motsägelsefull. Där fanns, eller rättare sagt finns, lekfullheten med rörelser i hjul och tunnband. Där finns sensualiteten i havande kvinnokroppar, i bronsers ytor. Och där finns just den klämda, kämpande människan, svärtan, den hårda blåsten genom den magra bröstkorgen.
Frågorna finns där också, de eviga ”Vadan och varthän?”. Inte minst i Kristusbilden på Missionskyrkans altarvägg där Kristus föds och kämpar sig fram ur ett sköte, ur korset, ur teglet, som fläckvis mist sin vita överkalkning.
Vill man uppleva spåren av Olof Hellström, är en stadspromenad en bra idé. På Islandsbron kan man luta sig mot hans smidda räcken från 1958 och se söderut längs Fyrisån och alldeles till vänster. Där är huset med de gröna fönsterluckorna, som varit hans hem tillsammans med hustrun Elisabet Hermodsson i många decennier.
Bildkonstnären och skulptören Olof Hellström och poeten, viskompositören, debattören och bildkonstnären Elisabet Hermodsson, ett par sedan 1953, har alltid hört till kärnan i Uppsalas kulturliv.
Från Islandsbron kan man till exempel promenera till Martin Luther Kings plan bakom Universitetshuset, till monumentet Befrielsen från 1978. De båda händerna, som bänder isär ett galler, har diskuterats. Kan händer verkligen vara vända så? Är det kanske två människors händer?
Går man sedan in i Domkyrkan, kan man tända ljus i någon av Helströms ljusbärare. Båda gestaltar livets träd, ”Folkförsoningens träd”, och ”Arbor inversa”, som har sina rötter i himlen och kronan i jorden.
Utanför Missionskyrkan på St Olofsgatan reser sig ett högt klocktorn byggt efter Hellströms tankar. Och inne i kyrkan föds, som sagt, Kristusfiguren ur tegelväggen. Och på väggen bredvid dopbassängen finns det ljusa årstidsmättade ”Livets träd”.
Olof Hellström har också gjort flera väggmålningar runt om i staden. Sk sgrafitto på portikväggar i bostadskvarteret Einar. En absurd placering har hans sex meter långa akrylmålning i Gränby Centrum fått: på väggen mitt emot dörrarna till toaletterna på markplanet. Inte riktigt tänkt så från början…
Det händer att man ser människor stå och glo in i en tegelvägg i kvarteret Gudrun. Går man själv nära inpå, förstår man varför. Olof och dottern Lis tryckte in leksaker i leran innan den brändes och på väggen utspelar sig händelser, berättelser.
Tar man sig till Berthåga begravningsområde, kan man gå fram till kampanilen, klocktornet, som med sina två stora kroppar ser ut som benlämningar efter ett kolossalt urtidsdjur. Två klockor finns där och inristad poesi av Elisabet Hermodsson, Staffan Larsson och Carl-Gustaf Hildebrand.
Under sitt långa konstnärsliv har Olof Helström haft separatutställningar av måleri och skulptur såväl i Uppsala som på många andra håll. 2013 visades en retrospektiv utställning på Uppsala konstmuseum.
Om sig själv sa Olof Hellström, under en intervju i början av 2000-talet:
– Jag är ett dubbeljag med ljus och mörker, himmel och hav. Jag illustrerar inte tillvaron, jag försöker fördjupa min del i den. Det är en medveten strävan. I den känner jag mig fri.