Tvärtom så bjöd Göteborgsupplagan av Melodifestivalen på många ljuspunkter.
Showen inleddes med Outtriggers distanslösa När lammen tystnar-estetik, headbanging och burar. Få saker kan framkalla så mycket fniss hos mig som när unga, allvarliga män ser sig själva som enastående grymma bad boys.
Det jag hörde var dock allt annat än skrattretande. Det var stabil schlagermetal av modernt snitt, kryddat med klädsam ”growl”. En bra start.
Gruppen Ekos retrosyntpop med konstfacksvibbar hamnade sedan lite oförtjänt i skymundan. Deras lilla poppärla var en personlig favorit för mig, även om det omedelbart stod klart att de skulle köras över fullständigt av flickrumsaffischen Oscar Zias pojkbandspopexplosion. Det var ett tokrepeterat, kassaskåpssäkert nummer.
Jordnära schlagerdrottningen med heliumvibratot, Shirley Clamp bjöd på stillastående Celine Dion-disko med vindmaskin. Låten var lika pompös som den var lättglömd.
Desto roligare var det att knockas av State of dramas hejaklacksrefräng till ett modernt och dynamiskt poprockkomp. Svart läder, en hårt knuten näve i luften och ett unisont ”All we are!” Sådant slår an en sträng hos mig.
Samtidigt kom jag osökt att tänka på det gamla västtyska hårdrocksbandet Warlocks största hit All we are från 1987. Googla och du ska finna viss likhet.
Det enda jag egentligen vill skriva om sympatiska Cajsastina Åkerström är att hon stod för aftonens gäspigaste kisspaus.
Det enda jag egentligen skulle vilja skriva om sympatiska Ace Wilder är att hennes refräng var lika platt som en gammal lp-skiva. Tyvärr är jag tvungen att skriva lite mer, eftersom hon ju faktiskt tog hem hela klabbet.
Hon måste ha gjort det därför att hon såg ut och lät så förbaskat street smart och cool, för någon vidare melodi kunde hon inte tillföra denna melodifestival.
90-talsikonerna Dr Alban och Jessica Folcker å sin sida fick det att låta och se ut som om inget hade hänt på 20 år. Det kan tolkas både som kritik och beröm.
Den påkostade, superkoreograferade mellanakten i kroppsstrumpor var häpnadsväckande fri från komiska poänger. Det kändes ungefär som att se internationella superproffs med miljonbudget framföra ett ratat spexmanus från GH nation. Inget ont om GH nation men… jag tror att ni förstår vad jag menar.
Katastroffilmspastischen med Glenn Hysén i huvudrollen däremot var raka motsatsen, ren perfektion.
Över huvud taget blev lördagens deltävling en bitterljuv uppvisning i högt och lågt, kvalitet och krafs.
Vi fick en solklar vinnarpojke vars låt kan gå hur långt som helst. Och vi fick en oväntad vinnarflicka vars låt förhoppningsvis inte går särskilt mycket längre än så här.
Ansvaret vilar tungt på dig som läser detta och alla andra som har en möjlighet att rösta rätt i finalen den åttonde mars.
Ta den chansen.