Sorgen över den försvunna tillbakaspolningen
KRÖNIKA. Man vill gärna tro att man är en modern människa i fas med tiden, eller ännu bättre: att man står med ena foten i den där trånga, nästan obefintliga men gränssprängande fickan mellan nu och framtid. Men så är man också full av självbedrägerier.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nostalgi är av ondo, bakåtsträvande är ännu värre och konservatism ska vi inte ens tala om. Men ibland var det bättre förr. Och därför har jag skaffat mig en blandbandsbrevvän.
Man behöver inte vara Thurston Moore eller någon naiv skivsamlande Nick Hornby-epigon för att inse att blandband på kassett är bättre än brända skivor och nedladdade filer.
Kassetter är fysiska på ett helt annat sätt än sina nutida kolleger. Du måste sitta bredvid stereon, lyssna på musiken och trycka på knapparna i realtid för att få det resultat du önskar. Och slumpen är hela tiden med i spelet. Om du trycker för sent eller för tidigt på rec eller paus får det faktiskt en konsekvens, det hörs i resultatet, och om du vill göra om så måste du spola tillbaka. Bara en sådan sak. Tillbakaspolning kommer snart att vara förpassat till historien, och det känns lite sorgligt. Dessutom kan det stora spelrummet för feltiming ge fantastiska resultat. Finns det något bättre än när det näst sista ackordet i en sång perfekt flyter in i introt till nästa utan att det var meningen?
Tyvärr kommer också blandbanden snart att vara gömda i historiens mörker. "Eh, menar du till telefonsvarare?", undrade tjejen i kassan på Konsum när jag frågade var kassetterna stod, som om det vore modernare med fysiska telefonsvarare.
Problemet med teknik, främst de flesta former av digitalisering, är att det leder till lättja. På sistone har flera popskribenter (senast Lokko i SvD för någon vecka sedan) beklagat sig över insikten om att det världsomspännande nätet inte har lett till att människor väljer att konsumera bättre musik än den de finner i bensinmackens cd-ställ. Själv är jag inte ett dugg förvånad. Frågan är snarare när vi ska förklara dystopin vara fullständig. Att människor i dag ledigt kan gå omkring med 60 gb Absolute music på fickan tyder nog på att vi har passerat den kritiska punkten för länge sedan.
Samma sak är det med digitaliserat umgänge. Ungefär var tredje vecka är det någon vän som frågar om jag inte har skaffat msn, skype eller någonting liknande än. Det har jag inte. Jag är ytterst tveksam till pseudoumgänge över datorn. Och även om jag tycker om mina kompisar är jag inte säker på att jag vill ha dem i burken hela dagarna. Jag föredrar gammal hederlig telefon, gärna med ganska dyr minutkostnad, det gör bara samtalet lite mer påtagligt.
Egentligen skulle jag vilja famna ny, eller åtminstone etablerad, teknik. Jag vill inte vara en relik. Men det går inte att konstruera entusiasm.
Jag kan inte komma på någon tekniskt avancerad artefakt, och jag inser att definitionen av detta kan variera, som har gjort mig gladare än diskmaskinen, och den uppfanns 1886.