Sonet blickar mot utlandet
Nu ska svensk film erövra världens vita dukar på engelska. Lagom till filmbolaget och framgångssagan Sonets 20-årsjubileum satsar vd:n Peter Possne stort på att upprepa den danska formeln. Först ut blir actionthrillern Rancid.
Klipp till 1985. Det var då som det nystartade bolaget Sonet importerade den franska filmen Ungkarlsbabyn, om tre festglada singelkillar som får en baby på halsen. Filmen går ut i liten skala men blir snabbt större. Och större.
— Vi hade tidigt bestämt oss för att försöka att få ut mer europeisk film på svenska biografer. Då rådde ett filmklimat där bra europeisk film gick sämre än dålig amerikansk, den bedömdes som konstfilm rakt av, säger Sonets vd Peter Possne som var med från starten.
Jägarna första jättesuccén
Possnes plan för det nya distributionsbolaget kunde sammanfattas i en mening: Ge europeisk film en lansering med amerikansk kraft. Efter Ungkarlsbabyn följde framgångar som Bagdad Café, Nikita, Jean de Florette, Delikatessen, Det stora blå ... Om du såg en europeisk film på bio under sent 80-tal är chansen stor att det var en Sonetfilm.
— Vi sysslade bara med import de första åren. Framgångarna ledde till att svenska oberoende filmare började kontakta oss, så då började vi så sakta att distribuera svensk film också. Jag tror att den första var PS — Sista sommaren (1988). Fler och fler hörde av sig till oss och till slut började vi gå in som samproducent också. Nästa steg var att börja producera egna filmer. Den första var Jägarna.
Året var 1996, regissören Kjell Sundvall och publiksiffran 770 000 personer. Sonet hade fått sin första blockbuster.
Klipp till 1998. En nervös Peter Possne väntar utanför en stängd biodörr där Fucking Åmål visas för journalister. Filmen hade inga stora skådespelare i rollistan och försnacket hade mest handlat om hur debutanten och poeten Lukas Moodysson skulle klara av att göra en vettig spelfilm.
Eftertexterna rullar, dörrarna öppnas. Ut kommer några journalister som Possne känner, han är nyfiken och går fram för att höra vad de tyckt om filmen. Inget svar. De går rakt förbi honom, ser honom inte, blickarna är fortfarande riktade mot det ångestspäckade tonårslandet.
Ett väckelsemöte
— När kritikerkåren gick ut och det såg ut som efter ett väckelsemöte, då förstod jag att detta var stort. Före premiären var Åmåls kommun uppretad över namnet, ett tag senare satte de upp skyltar med Välkommen till Fucking Åmål.
— Lukas är fantastisk. När han sitter i ett rum uppstår direkt en kreativ atmosfär som gör honom helt unik. Efter Fucking Åmål och Tillsammans fick han en oerhört stark ställning som han utnyttjade till att göra Lilja 4-ever, en historia som han verkligen, verkligen ville berätta. Det är ett stort konstnärskap.
Peter Possne berättar att det finns två riktmärken som han kallar Sonets gyllene huvudregler. Den första är att aldrig gå in i ett projekt som han inte uppskattar i hjärtat. Den andra är att det är roligare att skapa en ny marknad än att tröska runt på en gammal.
— Vi gör hellre en Fucking Åmål är tjugo andra, mer konventionella filmer. Det gör att vi hjälpt många nya regissörer att slå igenom med nya typer av berättelser.
Ska vara roligt
En annan av Sonets ledstjärnor är att det ska vara roligt att gå på bio.
— Den som betalar för en Sonetfilm ska känna att det är värt pengarna, att de fått en stor bioupplevelse. Med tanke på allt elände i världen vill jag gärna att en film från oss gör att det blir lite roligare att leva, att man har mer lust att vara människa på den här planeten.
— Sedan finns det också filmer som vi känner att vi måste vara med i, som Lilja. Att säga sanningar som annars inte blir sagda.
Pistol och basebollträ
Klipp till 2003, sent i december. På Peter Possnes kontorsvägg sitter plaketter över Sonets filmer med publiksiffrorna som en siffervägledning över företagets historia: Bagdad Café 375 000. Änglagård 1 150 000. Jägarna 770 000. Fucking Åmål 867 000. Tillsammans 873 000. Jalla! Jalla! 796 000. Grabben i graven bredvid 975 000. Kopps 770 000.
Några trappor ner skrivs, hoppas Peter Possne, svensk filmhistoria. I Europafilms studio avslutar regissören Joakim Ersgård inspelningen av den engelskspråkiga Rancid. Ersgård gjorde Besökarna 1988 och Jordgubbar med riktig mjölk 2001. Däremellan var han i Hollywood och lärde sig att filma på amerikanska. Kunskaper som han nu använder för att skapa en hybrid mellan svenskt hantverk och Hollywoodskt formspråk.
— Vi går ett steg längre helt enkelt, säger Peter Possne.
— Jag påstår att svenska filmarbetare är jävligt duktiga internationellt sett, de håller en väldigt, väldigt hög standard. Vi har bevisat för den svenska publiken att det går att göra bra svensk film, nu vill vi visa det för omvärlden också. Vår ambition
är att göra en engelskspråkig film per år, vi har fyra berättelser redan nu och vet ungefär vad vi ska göra.
Rancid är en dramathriller som beskrivs av Possne som en film noir, en Hitchcockaktig berättelse där en man blir oskyldigt anklagad för mord. Rollistan består främst av amerikanska namn men innehåller också svenskar som Pernilla August, Ola Rapace och regissörens bror Patrick Ersgård.
När Possne, med ögonen hos en femåring som visar sina föräldrar runt på dagisets verkstad, guidar på inspelningsplatsen kryssar han mellan en uppbyggd lyxlägenhet och en gigantisk fondduk som föreställer New Yorks skyline. Vi kliver över ett basebollträ, i ett handfat har någon slängt en pistol.
— Om en film ska slå utomlands måste den vara antingen extremt lokal eller fullständigt internationell. Jag tror inte det funkar att göra danska filmer i Skottland på engelska. Vi funderar också på att filma i Skottland, men då blir det en skotsk film. Vi tittar på en bok, White male heart.
— Om vi gör den använder vi nog en brittisk regissör, för andra filmer kanske det passar bäst med en amerikan. Men en av våra poänger är att göra internationell film som avviker från mallen. Typ Seven eller Pulp fiction.
PLats för fler plaketter
Om Peter Possne får som han vill blir Rancid klar till vårens Cannesfestival och får världspremiär i USA.
— Det var ju så här vi började för tjugo år sedan. Vi skulle bevisa att det gick att få ut en liten film till en stor publik. Nu ska vi göra samma sak igen. Vi ska få ut svensk film internationellt.
Det finns plats för fler plaketter på Peter Possnes vägg. År 2004 är Sonet inblandat i åtta stora filmpremiärer, däribland Kjell Sundvalls Hotet, Richard Hoberts Tre solar, Lukas Moodyssons ännu obetitlade film och Kay Pollaks comeback Så som i himmelen. Pollaks film är, säger Peter Possne, bland det bästa han har sett på tjugo år.
Så jobbar vi med nyheter