Söndertrasat och ihoptejpat

På debuten blandade The Streets hiphop med urban brittisk musik, i sin tur en salig blandning av reggae, UK garage och annat. Tillsammans blev det en urbrittisk form av pratad hiphop för Skinner rappar inte, han snackar. Trots det finns likheter med Eminem som blivit tydligare på nya albumet, där Skinner skalat av beatsen, slopat reggaen och arbetat hårt på udda fraseringar, halvdan sång och olika sätt att rimma. I What is he thinking rimmar han mitt i meningar och markerar tungt i rytmen, så att det låter som en rimskola för folk som aldrig hört en vanlig poplåt. Själva musiken har blivit rakare, vassare och ibland saknar man den mjuka reggaen, kanske särskilt i stampande singeln Fit but you know it, som är mer kul än framåtblickande. Men samtidigt kan jag inte sluta flina åt exaktheten i hans vardagsskildringar, som i Such a twat, utformad som ett telefonsamtal med dålig mobiltäckning och hänvisningar till saker lyssnaren inte känner till: ²And when she got in the mood with me in that text about that thing², till exempel. Och beatsen, i all sin skenbara enkelhet, är i själva verket musik som sipprar ur fönster och källarskivaffärer, söndertrasat och ihoptejpat till en ny helhet. Mike Skinner håller inte på och intellektualiserar ­han är en skränig snubbe som blivit av med tusen pund och är skitsur. Ingen annan låter som han.