Linnéinspirerade guldbroderier på linnetyg pryder Vaksala församlings nya bårtäcke. Uppsalakonstnären Silja Karlsson har formgivit. Hennes granne Margareta Wedin har broderat.
För Silja Karlsson är bårtäcket ett av många verk i ett rikt konstnärsliv. För Margareta Wedin handlar det om en hobby som också är en form av rehabilitering.
Den ena står för idé och skisser, den andra utför hantverket. Båda älskar broderiet som konst och hantverk.
Samtidigt som Vaksala församling på Palmsöndagen tog emot det bårtäcke de beställde för drygt tre år sedan, invigdes Silja Karlssons konstutställning Vägen hem i kyrkcentrum. Där hänger nu sviter av textila verk. Mycket broderi, en del applikation. Bland motiven finns livet från det lilla barnet, via familjen och samhället till planeten och universum.
Om bårtäcket säger konstnären:
– Det är roligt att få göra något i ett sakralt sammanhang. Mina bilder handlar ofta om livets villkor.
På sin meritlista har hon bland annat en ljusblå korkåpa med stjärnor, gjord för förra domprosten i Uppsala, numera biskopen i Härnösand, Tuulikki Koivunen Bylund.
Men nu gällde beställningen alltså ett bårtäcke broderat i guld.
Ett bårtäcke är en vävd eller broderad textil som läggs på kistan vid begravningsakten, ett alternativ till de vanligen förekommande stora blomsterarrangemangen. Vid kistbegravning tas bårtäcket bort, när kistan bärs ut ur kyrkan.
Motivet på Vaksalas broderade bårtäcke är naturen. Och därmed också livet och döden. Stiliserade tulpaner i engelskt guldbroderi samsas med insekter i färg: blå fjärilar, grön skalbagge, gyllene sländor.
Bårtäcket har ett namn, Sommarns äng, efter Harry Martinsons psalm 202: ”se solens fingrar sömma/ en vacker klädnad till den säng/ som vi ger namnet sommarns äng/ och med solens gyllne tråd/ hopsömmas våd för våd.”
När Silja Karlsson fick uppdraget att formge bårtäcket, funderade hon över vem som skulle kunna utföra broderierna.
Det handlar om hundratals arbetstimmar, yttersta noggrannhet och kunskap om olika broderitekniker. Ingenting som vem som helst kan åstadkomma.
Det visade sig att kunskapen fanns på oväntat nära håll. På promenadavstånd.
– Inte kunde jag ana att jag bodde så nära en människa på denna jord som är lika vansinnigt intresserad av broderier som jag, säger hon och vänder sig till Margareta Wedin, som liksom hon själv bor i Tuna församling utanför Alunda:
– Du penetrerar verkligen tekniken i dess innersta kärna. Jag lärde mig guldbroderi på Konstfack, men inte i närheten till vad du presterar!
Margareta Wedin har fibromyalgi och ständig värk i kroppen. Broderi har länge varit ett intresse. I samband med besök hos brorsdöttrar i London har hon gått kurser i olika tekniker. Det handlar inte enbart om att kunna olika stygn och veta när de ska användas, utan även till exempel om att bygga upp motiv så att de blir tredimensionella, reliefteknik. Och därtill den konsthistoriska bakgrunden, broderihistorien.
Att fokusera på broderiet ger henne en stunds ”paus” från värken. Händer och fingrar klarar av att sy. Mestadels. Men det har också fått ta sin tid, fyra år, att färdigställa bårtäcket utan stress och press.
Själva täcket är i naturfärgat linne och täcker en kista helt. På långsidorna hänger man på tre långsmala pannåer med broderier. De sitter fast med kardborreband. På samma sätt finns på fronten och bakre kortsidan pannåer, men kvadratiska och med text ur Psaltaren: ”Du omsluter mig på alla sidor” respektive ”Du låter mig vila på gröna ängar”.
– Ovanpå bårtäcket lägger man en löpare i Hardangerbroderi. Att det är olika delar, gör att det är lätt att förvara bårtäcket. Det stora tygstycket kan vikas ihop och de mindre delarna läggas på en hylla eller i en låda. Om man inte väljer att hänga upp dem som utsmyckning i kyrkan eller kyrkcentrum när de inte används, säger Silja Karlsson.