Den ryske religionsfilosofen Pavel Florenskij har skrivit ett av de simplaste men också mest övertygande gudsbevis som över huvud taget formulerats. Det lyder: ”Rubljovs Treenighet finns, alltså finns Gud.” Florenskij syftar givetvis på den världsberömda ikonmålaren Andrej Rubljovs mästerverk Den gammaltestamentliga treenigheten. Florenskijs formulering kan låta överdriven, i sin drastiska logik närmast ironisk. Men jag tror att han var fullkomligt allvarlig när han skrev att han hos Rubljov fann sin starkaste förtröstan på den levande Gudens existens.
Om inte annat säger Florenskijs gudsbevis något om den kraft som finns i det ryska ikonmåleriet. Åtminstone när det på 1400-talet nådde sin höjdpunkt, med just Rubljov som främsta representant.
För att förstå Florenskijs ikoniska trosbekännelse krävs en viss inblick i de föreställningar som omgärdar ikonen i den ortodoxa traditionen. Ikonen är ju inte bara ett konstverk utan också ett kultiskt föremål med djup förankring i ryskt fromhetsliv. Sin främsta betydelse har den i form av symbol.
Varje ikon förhåller sig till, och försöker efterlikna, ett slags överjordisk prototyp. En ikon föreställande Kristus har den himmelska Kristus som sin ouppnåeliga modell. Även om ikonen bara är en bild, en vag återspegling av vad den representerar, tros den ändå innehålla något av sin gudomliga förebild.
På så sätt blir ikonen en förmedlare, en länk mellan himmel och jord, mellan människa och Gud. Den synliggör det osynliga. Det är därför Florenskij kan använda Rubljovs ikon som ett tecken på Guds realitet, för om mästarens målning inte verkligen innehöll en del av den verkliga treeniga Gudens essens skulle den aldrig kunna bära på den förhöjda skönhet som den så alldeles uppenbart gör. Alltså: endast Gud kan göra ett sådant konstverk möjligt.
För en modern sekulär svensk låter detta givetvis som en magisk övertro på konstens makt. Men när Florenskij resonerade kring ikonen talade han alltid om en sann realism, i motsats till naturalismens i grunden falska verklighetsåtergivning. För Florenskij är ”naturalism” allt det realistiska måleri som följer från renässansen och framåt. Denna skildrar världen endast utifrån en enskild individs begränsade synvinkel. Men så snäv är inte verkligheten, menar Florenskij. Ikonen lyfter istället blicken och visar världen som den helhet den är. En sådan framställning blir nödvändigtvis symbolisk. Men sann.
Den naturalistiska synen hävdar subjektet som den enda utgångspunkten. Det är lögn. Människans uppgift är inte att vara sitt eget centrum, sin egen enhet, utan att gå utanför sig själv, sin snäva subjektivitet, och ta del av den stora, allomfattande enheten; Gud.
Men man måste inte ha dessa religiöst dogmatiska perspektiv för att se och uppskatta ikonens kvaliteter. Ta Rubljovs främsta verk som exempel. Det räcker att man alldeles förutsättningslöst betraktar porträttet av Frälsaren för att röras av dess säregna skönhet: Det stiliserade uttrycket, den feminint snörpta munnen, den onaturligt långa näsan. Men framför allt är det blicken som drabbar, så genomträngande och uppfordrande, samtidigt mild och medlidsam. Det finns vad Gogol kallade för ”ett kraftfullt lugn” över Frälsarens ansikte, en stillhet som gränsar till likgiltighet. Samma stillhet finns i vad många anser vara ikonmåleriets enskilt största verk: Den gammaltestamentliga treenigheten. Vari storheten egentligen består är svårt att säga. Motivet är enkelt, hämtat från episoden i Första Mosebok då Abraham oväntat får besök av Herren. Hos Rubljov tre gestalter förenade i ett vänligt samförstånd, en sublim vilsamhet som är svår att se sig mätt på.
Den kontemplativa frid som genomströmmar Rubljovs och hans samtidas verk har delvis sin förklaring i den historiska kontext i vilken ikonerna kom till. Det tidiga 1400-talet var en turbulent tid då ryssarna långsamt började frigöra sig från tartarväldets tyranni. Man stod inför något nytt, därför präglas konsten av drömmande och utopiska ideal. Det var också en våldsam tid, full av mänsklig grymhet. I ikonerna målade man in den harmoni man saknade i sin samtid. Konsthistorikern Michail Alpatov har beskrivit renheten Rubljovs verk utstrålar som ”tystnaden på ett slagfält mellan två blodiga strider”.
Kanske är det denna sublimitet, denna genuina strävan efter skönhet och andlighet som gör att det gamla ryska ikonmåleriet fortfarande äger en sådan sällsam kraft. Som om de gestaltade ett behov av helighet och vördnad inför det ogreppbara, vilket med modernitetens rationella sekularisering endast växt sig starkare. Ikonen talar rakt in i vår egen tid. Genom historiens vågrörelser står Rubljovs ikoner fast som ett av de starkaste uttrycken för människans bestående längtan efter Gud.