Som Gudfadern fast i Kina

Tänk att Kina, Tangdynastin, tidigt 900-tal, kan påminna så mycket om New York, Corleonedynasin, tidigt 1970-tal.
Jo, med "Curse of the golden flower" har Kina fått sin egen "Gudfadern"; våldsamma uppgörelser på gatan varvas med iskallt maktspel i Familjen, bossen/kejsaren spelar ut sina arvtagare mot varandra och låter sina fienders blod blandas med sina släktingars.

Men "Golden flower" är mer än så. Den är den första riktigt lyckade syntesen av regissören Zhang Yimous tidiga, kontemplativa estetfilmer som "Den röda lyktan" och hans senaste martial arts-epos som "Hero". Som sådan är det den bästa i genren sedan "Crouching tiger, hidden dragon".
Efter "Hero" (2002) kritiserades Zhang Yimou för att göra propaganda för kommunistdiktaturen. Han har lyssnat. Här förbereder sig Kina för en stor återkommande festlighet. Och så utbryter upproret, en massiv armé kallas in, de avrättar dissidenterna med nackhugg, bär undan liken, spolar bort blodet och så är det som om det aldrig hänt. Peking-OS, någon? Himmelska fridens torg, någon?

Om "Golden flower" börjat lika starkt som den slutar hade fullpoängaren hängt i luften. Nu blev det inget mästerverk, men det blev lika bra som modigt.

Som Gudfadern fast i Kina

Med Curse of the golden flower har Kina fått sin egen Gudfadern, skriver Erik Helmersson.