”Du kan ta fram mej när du vill/ Allt som finns kvar av mej/ är inom dej/ Så vi är jämt tillsammans.”
Stroferna ur Barbro Lindgrens kända dikt knyter an till en återkommande bild av döden i film och litteratur: Den som dör försvinner inte på riktigt, hen finns kvar så länge det finns människor som minns och älskar.
Sedan några år skyr jag den där bilden. I ett försök att lägga ett skyddande filter över det tomma slutet talar den om döden som något förhandlingsbart, något som rätt sorts minnesritual skulle kunna kontrollera. Och att tänka sig minnet som något levande är givetvis en naturlig strategi när minnet är det enda som återstår. Men den inre bilden av den du saknar kommer aldrig att vara tillräcklig, den blir aldrig mer än att försöka gripa efter fasta föremål i drömmen.
Just denna lördag minns vi kanske människorna som fattas oss med särskild klarhet. Alla helgons dag har fått ökad betydelse i Sverige och omtalas inte sällan som den mest lågmälda av alla högtider. Sedan Halloween slutgiltigt etablerades i Sverige för några år sedan framställs alla helgons dag ofta som den inlånade pumpadagens värdiga storasyster. Det som betonas är stillhet, tystnad och flämtande ljus som en besvärjelse mot det stora mörker som väntar.
Men den som vandrar på Uppsala gamla kyrkogård – eller som jag, på Skogskyrkogården i södra Stockholm – den första helgen i november upplever kanske också något annat än det stilla. Förnimmelsen av att omslutas, bländas och värmas av tusentals ljus – är det verkligen en dämpad upplevelse? Eller kan den vara stark, kollektiv och överväldigande?
Allhelgonahelgens glödande intryck kan i mitt sinne närmast liknas vid ett ofta spelat musikstycke, nämligen den tionde satsen ur J. S. Bachs kantat ”Herz und Mund und Tat und Leben” (BWV 147). Kraften och ljuset i ”Jesus bleibet meine Freude” drabbar även oss som inte tror på något annat än jorden och människan – och som vet att saknaden efter våra kära inte går att förhandla bort med tröstande ord eller magiskt tänkande. Men på kyrkogårdens flammande fält och i Bachs dansande trioler kommer påminnelsen om att mänsklig sorg ibland bara kan komma till uttryck genom sin motsats: Som ett jubel.
Lyssna på The Adolf Fredrik Bach choir & The Drottningholm baroque ensemble: Johann Sebastian Bach – BWV 147: Cantata: Herz und Mund und Tat und Leben, Chorale: Jesus bleibet meine Freude