I biografierna framstår Led Zeppelin som sinnebilden för rock'n roll-kulturens allra värsta excesser. Med eget jetplan drog de runt USA som en av 1970-talets mest inkomstbringande attraktioner - längs turnéer kantade av groupies, droger, sprit och skandaler. Led Zeppelin var helt enkelt större och värre än någon annan.
Runt 1977 var bandets grundare Jimmy Page en fullfjädrad heroinist, och trumslagaren John Bonham en oberäknelig alkis som i sina rus kunde slå ned vem som helst som råkade komma i vägen. Tre år senare dog han i fyllan.
Somliga menade att Jimmy Pages passion för svart magi hade samband med de olyckor som drabbade gruppen. Lägg därtill den ökände managern Peter Grant, vars maffiametoder får Elvis Presleys manager överste Parker att framstå som rena scoutledaren.
Men parallellt med alla de grandiosa, narcissistiska dragen hos gruppen och dess yviga scenstil, gjorde Led Zeppelin något av den främsta rockmusik som skapats. Intet tvivel om det.
När nu Zeppelins tre första album återutges med bonusspår, slås man av tidlösheten i denna musik som redan från början inlemmade element från folktradition, blues och österländskt, utöver en experimentell ådra.
Det är ljus och skugga, för att citera Page - intimitet och lyrisk folkballad såväl som något av den tyngsta attack ett rockband uppbådat. Kanske just denna smältdegel av stilar som får Led Zeppelin att framstå som märkvärdigt tidlösa i jämförelse med t ex 70-talskollegorna Deep Purple.
Mångfalden finns redan från början, i debutens "Babe I'm gonna leave you" som inleds luftigt akustiskt och övergår i värsta stenkrossmanglet. Eller Pages utsökta tolkning av "Black mountain side" med indisk touch, som mellanspel till rifftunga "Communication Breakdown".
"The brown bomber", andra albumet som blev det definitiva genombrottet, har förvisso slagsida mot det tunga, men här finns å andra sidan klassiska Zep-rockers som "Whole lotta love" och "Heartbreaker", lika vitala nu som då. Spela på hög volym och försök att inte ryckas med.
Led Zeppelin III är något helt annat, en skiva som väckte förvåning när den kom med sina suggestiva ballader och folkskrönor i akustisk inramning, keltiskt och arabiskt på samma gång. Den första fullmogna Zeppelin-skivan om man så vill. Och med den hjärtskärande, kvidande bluesen "Since I've been loving you" som russinet i kakan (här också i en annorlunda tagning som bonusspår).
Det har varit mycket ståhej kring extramaterialet på dessa nyutgåvor. Och visst, för första gången ackompanjeras skivorna av outtakes från studion, livespår och enstaka outgivna låtar, varav i synnerhet debutalbumets tillagda konsertmaterial med ett ungt och energiskt Led Zep är väl värt att låna ett öra. Som ljudnörd gläds jag ändå mest åt den påtagligt uppfräschade ljudbilden, med ny lyster och större detaljrikedom, vilket gör att dessa album nu låter ännu bättre. Ungefär som att polera en gammal kristallkrona.
Bästa spår: "Since I´ve been loving you"