Som en kamera med bländaren på vid gavel

Någon anteckningsbok har han sällan redo. I stället tar han till reklamblad, tidningar, gamla kvitton. Han krafsar snabbt ned idén och går och lägger sig igen. Men dikten lämnar honom inte i fred. Han kliver upp, fortsätter skriva. Dikten börjar så småningom skriva sig själv. Han upplever fysiska sensationer, en sorts hetta, får hjärtklappning trots att han sitter stilla vid ett bord. Han skriver hela natten. Tidigt nästa dag är han på jobbet igen. Lider av ett smärre bakrus.
En vanlig arbetsdag för Torsten Pettersson börjar vid sju på morgonen, eller vid niotiden. Det beror på. Han är i alla fall ingen morgonmänniska. Det är senare på dagen han är inspirerad och det är mellan sju och tolv på kvällen han får det mesta gjort. Över huvud taget verkar Torsten Pettersson oerhört produktiv.
- Mja, så mycket av en arbetsnarkoman är jag ju att det blir en hel del gjort. Som poet har jag mycket dålig disciplin och inga rutiner alls, däremot är disciplinen viktig för det vetenskapliga arbetet. Jag är medvetet odisciplinerad när det gäller poesin, men försöker förstås hela tiden vara på alerten.

När Torsten Pettersson jobbar hårt med det vetenskapliga arbetet läggs ett lock på den konstnärliga kreativiteten, men till slut blir trycket så hårt att han måste sätta sig och skriva.
- Det kan komma en sån här knäpp som gör att jag måste skriva fastän jag redan jobbat tillräckligt den dagen med det akademiska.
Det här växelbruket mellan vetenskapligt och konstnärligt skrivande är inte så dumt, tycker han.
- Det skulle kännas konstigt att vara heltidspoet och bara gå omkring och vänta på uppslag till dikter.

Han misstänker att han skulle bearbeta alltför tunna uppslag om han bara ägnade dagarna åt att skriva poesi.
- Nu krävs det riktigt bra grejer för att det ska genombryta detta pansar av annat arbete.
I kreativa perioder känner han sig som en kamera med bländaröppningen på vid gavel.
- Och som ett jättekänsligt fotopapper där allt fastnar, tillägger han och visar med händerna över bröstet. I de här perioderna är jag redo för att ta emot intryck, och då behövs det ytterst små saker för att få i gång den där gnistan.
Men det kan också gå månader utan att något händer. Bländaren är stängd.

Blir du rädd då för att du aldrig mer kommer att skriva några dikter?
- I någon mån, kanske. Jag tänker, att kanske var det slut nu. Men det går inte att tvinga fram konstnärlig inspiration. På sin höjd kan man förbättra förutsättningarna för den. Att resa är ett bra sätt. Det är bra att komma bort från de vanliga tankebanorna och få nya idéer.
Kan du beskriva rent konkret hur du får en idé till en dikt?
- Jag kan titta på en film till exempel, där jag ser en landskapsbild i två sekunder. Om jag tycker att bilden är spännande så formulerar jag för mig själv ett eller några ord som pregnant uttrycker min känsla. De här orden kan vara början till en dikt.
Någon prestationsångest medger han dock inte att han lider av. Han säger att det som författaren gör med sitt hjärteblod, det läses kanske nonchalant på några timmar och att i all konst finns den här konflikten. Det får man finna sig i. Däremot kan han överväldigas av en känsla av det inte tjänar någonting till. "Vad spelar det för roll, en eller två böcker till av mig", kan han tänka när han går omkring bland hyllorna på Carolina Rediviva.
När dikten är färdigskriven känner han sig bedövad. Han tycker att han förändrats under tiden, som om han gjort en jorden runt-resa. Han tittar på dikten med häpnad, och en känsla av nåd infinner sig. Inte religiös, utan snarare att det är livets nåd att kunna få göra det här.

Som en kamera med bländaren på vid gavel

Det är oftast när han är i ett avslappnat tillstånd som Torsten Pettersson drabbas av inspirationen, som ögonblicket när han just somnar.