Som en influensa

Efter ytterligare fem minuter säger de fuck. Absurt nog är ju det en kvalitetsgaranti. Det visar att filmen tar sin publik på allvar och att den inte skyggar av dollarskäl. The lookout skyggar knappt alls.
Chris (Joseph Gordon-Levitt, en ung Keanu Reeves) glider, efter olyckan där han körde bilen, runt i ett ständigt limbo. Han är för frisk för att vara riktigt sjuk och för sjuk för att någonsin bli riktigt frisk. Någon bevakar honom. Varför? Någon kontaktar honom, av en slump. Eller? Han är som du och jag, vi når aldrig vår hela potential och när en tillräckligt stor frestelse dyker upp -ett fallskärmshopp, en Formel 1-fylla eller snyggingen vid kopiatorn bredvid - är vi förlorade.

Stämningen i The lookout är obehaglig som en höstinfluensa. Man vet inte vart den ska ta vägen men man vet att allt kommer att bli värre innan det blir bättre.
Skådespeleriet är förresten riktigt, riktigt bra också. Psykopaterna Matthew Goode och Greg Dunham och inte minst Jeff Daniels, som mognat sent som något svåruttalat vin - alla hjälper de till att göra The lookout till årets Fargo.

Som en influensa

Du gör ett stort misstag om du avfärdar The lookout som en amerikansk dussinthriller, det inser du redan efter fem minuter, efter en starkt gestaltad bilolycka och klippet till fyra år senare och repliken: "Ibland gråter jag utan anledning".