Att välja livsväg med det enda målet att komma bort hemifrån är sällan helt lyckat. Väljer man en bana som präst, hellre än att bli begravningsentreprenör som pappa, utan att ha ens den mest grundläggande tro gör man det verkligen inte enkelt för sig. Fan kommer rännande efter en, så sant som amen i kyrkan.
Mikael Håfströms (mycket) amerikanska skräckfilm Ritualen baseras på verkliga händelser men ger inte intryck av att vara något annat än en (mycket) amerikansk mainstreamskräckfilm. Den lutar sig tungt mot religiöst förankrad 70-talsskräck, som Omen (1976) och Exorcisten (1973), men liknar med sina förvuxna ambitioner snarast djävulsutdrivarfilmen Besatt (The exorcism of Emily Rose, 2005). Den är ungefär lika gripande också; bortglömd om fem år.
Här har vi en konflikt mellan tro och vetande, vi har ett ljudarbete som inte är av denna världen, och vi har folk som strör retoriska frågor omkring sig: Vi har huset fullt av döda människor – kan det bli värre? Två månader i Rom – hur hemskt kan det vara? Ja, gissa.
Besattheten ser ut som besatthet brukar se ut på film: krackelerad hud, rullande ögon och plötsligt ändrade röstlägen. Ingen rädder för djävulen här, vare sig det är en gravid 16-åring eller Anthony Hopkins som böjer armarna bakåt så det knakar. Tvivlande präststuderanden Michael (Colin O’ Donoghue) tittar på, och så formar sig det som faktiskt till en början är lovande lågmält och allvarligt till ett drama mindre om själens och mänsklighetens frälsning eller fördömelse än om varje enskild individs självförverkligande. Det är bara sååå 2010-tal.