Det är svårt att överskatta hur viktigt Katalin har varit för Uppsalas konsertliv. Först med Café Katalin, som nu heter pub 19 och sedan med Katalin and all that jazz vid Östra station. Sedan starten av den första för 30 år sedan har Uppsalapubliken varit bortskämda med konserter av världsklass, i perioder så bortskämda att de tagit det för givet och inte dykt upp. Katalin Vargas har dock hela tiden kört på och ur ett krogvärldsperspektiv är det makalöst att det funkat i alla år.
Krogar kan i vissa fall bestå en längre tid, men att krogar med en ambitiös livemusikinriktning står sig i flera decennier hör inte till vanligheterna. En förklaring är kombinationen av stort och smått. Att världsartister delat på spelutrymmet med mindre lokala namn, som lockat den trogna publiken.
På 30-årsjubileet på Pub 19 låg fokus vid det senare. Det som skulle bli en hyfsat väl tilltagen gårdsfest med namn som Anders Widmark och Rebecka Thörnqvist blev av lite oklara omständigheter en betydligt mindre firande inomhus där Thomas Arnesen och Marc Gransten, Sweet Emma and the Mood Swingers, Doc v och Gransten Blues Band stod för underhållningen.
Thomas Arnesen och Marc Gransten inledde och visade att kvalitét inte alltid är beroende av hur stort namn en artist är med fina tolkningar av John Hiatt, Los Lobos och Robert Johnson. Publikmässigt kändes det i början som en lite extra välbesökt tidigt lördagskväll på Pub 19. Mysigt men väl anspråkslöst för ett jubileum.
Till saken hör förstås att jubileet inte var helt glasklart. Huvudmusikverksamheten flyttade ju från lokalen för 14 år sedan och går just nu dessutom på sparlåga. På sätt och vis hade det varit mer logiskt att ha firandet på nya Katalin, men å andra sidan har det nya stället långtifrån samma skara av trogna besökare. Det hade inte blivit helt rätt hur man än hade gjort.
Att det inte blev någon gårdsfest var under alla omständigheter synd. Dels hade det påmint om gamla klassiska gårdsfester. Dels känns det skralt att fira något så betydelsefullt med en något utvidgad konsertkväll.
När Sweet Emma and the Mood Swingers drog igång strax efter 19 på kvällen började ändå något som påminde om Katalinkvällar från förr infinna sig. Det blev slut på sittplatser, trångt, cigarettrök letade sig in från uteserveringen, ölen och vinet flödade i kapp med den svängiga jazzmusiken från scenen. Bandet spelade swing som fick det att börja rycka i armar och ben.
Men framförallt såg man människor som inte setts på många år gå fram och hälsa och krama varandra och prata gamla minnen en stund. Och när konserten nått halvvägs dansades det framför den lilla scenen som om det var 1984 igen.