Han talade om demokratin och det fria ordet – men det var solglasögonen som gjorde starkast intryck.
Så verkade det i alla fall efter Paul Austers framträdande på svenska Pen-klubbens årsmöte i måndags kväll. Flera kommenterade efteråt det faktum att den framstående amerikanska författaren bar solglasögon medan han samtalade med ordföranden Ola Larsmo på en liten scen. Inomhus. Är det okej? Hur ska det tolkas?
Paul Auster hade haft sina brillor även tidigare samma dag, när han träffade TT Spektras reporter Sara Ullberg. Hon kom att inleda sin intervju med meningen: ”Han bär mörka solglasögon, trots att vi befinner oss inomhus.”
Det finns nog ingen accessoar som gör så stor skillnad för hur en människa uppfattas som solglasögon.
Och det finns mycket att säga om de mörka linsernas kultur och det faktum att den tycks bli alltmer utbredd i väst. Parallellen haltar, men det är intressant att det anses så eftersträvansvärt att skymma ögonen – men så problematiskt med heltäckande slöjor som i stället skymmer allt utom ögonen.
”Solglasögon har alltid förknippats starkt med den moderna teknologins makt och glamour, med kontroll av känslor, kontroll av kroppen och kontroll av samvaron med andra”, menade nyligen Vanessa Brown, forskare i design och visuell kultur vid Nottingham Trent University i England, i tidningen The Guardian (7/3 2011). Hon har gått igenom tusentals bilder från reklam, modemagasin och filmer för att undersöka solglasögonens symbolik.
Det finns en stark koppling mellan solglasögon och ”att vara cool”, konstaterar hon. Och coolhet är numera ett värde som används för att sälja allt möjligt: från yoghurt (kor med solglasögon) till handväskor.
Enligt Vanessa Brown hävdar vissa forskare i dag att "coolness", coolhet, har kommit att bli ett av det västerländska samhällets främsta värden. ”Det kan ses som ett mycket oroande och djupt antisocialt skifte, eftersom coola karaktärer uppvisar en brist på omsorg om andra, bristande respekt för auktoriteter eller sociala konventioner, och fokus på stil framför allt annat”.
Ur det perspektivet blir det illabådande symboliskt att Paul Austers tal hos Pen-klubben om yttrandefrihet och demokrati skuggades av hans mörka glas.
Romanen förkroppsligar demokratin, för den handlar om individer och om den mänskliga erfarenheten, sa han. Och Ola Larsmo instämde: litteraturen är viktig för demokratin för att den ger oss inblick i andra människors verklighet och leder till ökad förståelse för varandra.
Det var som om Paul Auster själv den kvällen förkroppsligade en laddning mellan empati och coolhet, närvaro och distans: Tvärtemot hur romankonsten öppnar upp och visar dig en annan människas liv, avskärmar solglasögonen dig från medmänniskorna.
Men det är en tillspetsad bild. Och kanske en alltför enkel – och daterad – tolkning av solglasögonens kultur.
Vanessa Brown ser i dagens vilja att skymma ögonen snarare ett slags självbevarelsedrift, ett sätt att dra sig undan till synes överväldigande krafter. I en tid när människor är alltmer alienerade från arbete, varandra och naturen, och alltmer medvetna om finansiella, medicinska och klimatrelaterade risker, blir mörka glas ett sätt att frigöra sig från kaoset, menar hon.
Frågan är om inte solbrillor i allt högre grad signalerar känslighet likaväl som coolhet. Utsatta kändisar som är jagade av paparazzi. Ömtåliga ögon som inte klarar solen eller lider av någon åkomma.
Efter Paul Austers framträdande undrade någon oroligt: Har han drabbats av en ögoninfektion? Det visade sig att det fanns en naturlig, beklagansvärd förklaring till hans mörka linser. ”Under natten råkade han peta sig i ögat så illa att det nu är alldeles rött och svullet”, konstaterade Sara Ullberg i sin intervju, för att sedan komma in på tankar om ålderdom och vintern som det sena livets årstid. Klart man då gärna kryper in bakom färgade, skyddande glas, där – som rockbandet Docenterna sjöng – ljuset alltid är gult.